Hon mördade över 400 småbarn

Text: Emma Berggren

Över 400 späda barn. Så många oskyldiga liv kan änglamakerskan Amelia Dyer ha släckt. I årtionden utnyttjade hon samvetslöst ogifta mödrars desperation för att göda sitt bankkonto.

Det var den 30 mars 1896. Det var bittert kallt när pråmskepparen Charles Humphreys förde fram sin last utmed floden Themsen nära den lilla staden Reading väster om London. När Humphreys närmade sig en träbro som sträckte sig över floden upptäckte han ett brunt papperspaket omvirat med snöre som låg och skvalpade i vattnet.


Nyfiket fiskade Humphreys upp paketet och rev loss pappret. Först såg han bara ett lager flanelltyg men sedan stack en liten, liten barnafot ut. Förskräckt sprang Humphreys för att hämta en poliskonstapel som lade ner den lilla kroppen i en säck och tog den till bårhuset. Det var ett flickebarn mellan sex månader och ett år gammalt. Runt hennes hals var ett långt vitt band hårt lindat med en knut vid hennes vänstra öra. Det stod klart att hon hade blivit mördad.


I bunten med brunt omslagspapper fann polisen en lapp med en svag men fortfarande tydbar text. Det var adressen till den 58-åriga mrs Amelia Thomas som var bosatt i Reading. 


Polisen hade redan ögonen på mrs Thomas. Hon tog emot mängder av fosterbarn utan att vara godkänd och registrerad hos myndigheterna. På kvällen den 3 april dök poliskonstaplar upp hos henne och sökte igenom huset.


De fann skåp proppfulla med barnkläder och buntar med långa vita band. I sovrummet låg en stor plåtburk som var tillräckligt stor för att rymma kroppen av ett spädbarn och spred en rutten stank. Amelia fördes till polisstationen där hon försökte ta livet av sig genom att hänga sig i ett skosnöre.

När Amelia föddes år 1838 i Bristol var övergivna och döda spädbarn en vardaglig syn i engelska städer. Ogifta mödrar förvägrades all hjälp från samhällets sida och drevs till desperata handlingar. Även barn som fötts inom äktenskapet var ofta förutbestämda för ett liv i tröstlös fattigdom.

Men Amelia var dotter till en framgångsrik skomakare och hon tillhörde de fåtaliga lyckligt lottade barn som fick gå i skolan. När hon var 11 år gammal trängde sig döden in i hennes ombonade hem. Modern fick tyfus och sjukdomen förvandlade henne till en rasande galning innan den ryckte bort henne.


Flickan glömde aldrig mammans död. Här fick Amelia för första gången se hur en sinnesförvirrad människa kan uppträda och detta skulle hon senare utnyttja för att slippa undan ansvar för sina brott. Som vuxen blev Amelia barnmorska och sköterska på ett sjukhus i Bristol. Ett uttryck för en kärleksfull och ömsint natur skulle man kunna tro men på den här tiden fick man lära sig att alltid hålla en kylig distans till patienterna.


Amelia gifte sig med en snickare och fick dottern Ellen. Fem år senare dog maken och Amelia skickade bort dottern till ett fosterhem. Hon hade bestämt sig för en ny karriär där Ellen bara skulle vara i vägen, Amelia skulle bli en så kallad ”baby-farmer”.


Baby-farmers tog hand om oäkta barn mot betalning, en del var ansvarsfulla och omtänksamma men många ville bara tjäna pengar. I myndigheternas ögon var oäkta fattigungar nästan värdelösa och man brydde sig därför inte om att reglera baby-farmers verksamhet. Amelia annonserade i tidningarna efter fosterbarn och erbjöd sig även att adoptera barn för en större summa. För att tjäna pengar svalt hon avsiktligt ihjäl barnen. När hungern gjorde dem gnälliga och kinkiga fick de en receptfri medicin mot kolik som i folkmun kallades ”Tystnaden” och innehöll laudanum, flytande opium.


Amelia klunkade själv i sig drogen som trubbade av henne men också kunde ge skrämmande hallucinationer och få henne att skumma av raseri.

År 1870 hängdes änglamakerskan Margaret Waters för barnamord. Hon hade samarbetat med Amelia som nu kände rättvisan flåsa henne i hasorna. Slugt nog hade hon varit noga med att alltid verka under olika falska namn. Amelia övergav sin bostad och fick nytt tak över huvudet genom att bli sköterska på ett mentalsjukhus.


Som sköterska kunde Amelia komma över droger som användes för att hålla patienterna passiva men arbetet var ändå oerhört tungt och efter ett år lämnade hon sjukhuset för att gifta sig med arbetaren William Dyer. Hon fick dottern Polly som hon var varmt fäst vid och verkade ha lämnat sin brottsliga bana bakom sig.

Men efter att William förlorat sitt arbete blev Amelia åter baby-farmer. När Polly växte upp blev hon sin mors medhjälpare. För profitens skull drev Amelia sina skyddslingar i graven i en allt snabbare takt och när fyra av hennes fosterbarn dog inom två veckor tilldrog hon sig polisens uppmärksamhet. För att slippa ställas till ansvar drack hon 2 fulla flaskor laudanum. Detta var nog för att döda en människa men genom sitt missbruk hade Amelia byggt upp en sådan tolerans mot drogen att hon överlevde. Domstolen ansåg sig inte kunna bevisa att Amelia förstod att hon gav sina fosterbarn dödliga doser av ”Tystnaden” och hon slapp därför undan med 6 månaders straffarbete. Detta kan jämföras med de tolv månader som en man fick som stulit lite bacon.


Fängelsetiden fick Amelia att inse att hon måste ändra strategi. Både lagen och vanliga människors attityder hade hårdnat när det gällde vanvård av barn. Väl ute igen finslipade hon ett annat tillvägagångssätt. Först hittade hon en mor som sökte ett fosterhem för sitt barn och skickade hjärtevarma brev till henne.

Så tog Amelia tåget för att hämta upp sin nya skyddsling – och pengarna. När hon var säker på att vara ostörd tog hon upp ett långt vitt band och ströp barnet. Amelia virade in den lilla kroppen i brunt papper, fäste en tegelsten vid paketet och kastade offret i Themsen.

Girighet drev Amelia att kontakta mer välbärgade mödrar men det ökade också risken om mammorna blev misstänksamma.


År 1890 flyttande en ung gravid guvernant in hos Amelia som betalande gäst. Hon fattade ett sådant förtroende för den moderliga äldre kvinnan att hon överlämnade sin baby i Amelias omvårdnad efter födelsen.

Efter några månader kom guvernanten tillbaka för att hälsa på sin älskling och blev djupt chockad när Amelia lade ett främmande barn i hennes famn. Amelias lögner om adoptivföräldrar som tyvärr inte gick att spåra gjorde guvernanten allt mer förfärad. Polis tillkallades, maken William tog avstånd från Amelia och det verkade bara vara en tidsfråga innan hon ställdes inför rätta. Misstänkt lägligt fick Amelia då ett psykiskt sammanbrott och efter att hon skurit sig i halsen med en kökskniv hamnade hon på mentalsjukhus.


Så småningom tillfrisknade hon och skickades till fattigstugan. Här blev hon bekant med den godhjärtade änkan Jane Smith som Amelia utsåg till en ovetande medbrottsling för sina onda planer. Jane blev förtjust när Amelia föreslog att de tillsammans skulle ta hand om små behövande barn.

Paret lämnade fattighuset och år 1896 flyttade de till köpstaden Reading där Amelia kallade sig mrs Thomas. Hon skaffade sig en 11-årig fosterson vid namn William som hon tog väl hand om. William och den barnkära Jane fick Amelias verksamhet att framstå i god dager. Jane var en godtrogen kvinna men efter ett tag blev hon illa till mods över de många fosterbarnen som kom och gick utan att hon fick tid att lära sig deras namn. Den gamla kvinnan tyckte inte heller att de barn som stannade en lite längre tid fick tillräckligt att äta. Hon anförtrodde sin oro till en lokal barnrättsorganisation vilken i sin tur anmälde mrs Thomas till polisen.


Men trots att Amelia bröt mot en ny lag som krävde att fostermödrar registrerade sig hos myndigheterna kom ingen för att inspektera hur hennes skyddslingar mådde.

Några veckor senare upptäckte Jane att det kom en rutten lukt från ett brunt paket som låg i ett skåp i köket. En morgon steg Amelia upp i ottan, skrubbade rent skåpet, tog paketet under armen och sa att hon skulle gå till pantbanken med lite kläder. När hon kom till en bro över Themsen kastade hon ner paketet i vattnet där det senare hittades av pråmskepparen Humphreys.

Polisen lyckades identifiera den döda flickan i floden som Amelias fosterdotter Helena Fry. Man draggade i vattnet efter fler offer och drog upp 50 spädbarn mellan Reading och London. Det var svårt att identifiera kropparna och knyta dem till Amelia men den 10 april hittade man en väska med det som var kvar av de späda barnen Doris Marmon och Harold Simmons. Amelias fosterson William kunde berätta att väskan var hans och den blev ett avgörande bevis i rättegången.


Även Amelias dotter Polly och hennes man ställdes inför rätta och förfärad tog Amelia på sig all skuld för morden. Det är därför svårt att veta hur djupt involverad Polly var. Amelia försökte slippa galgen genom att hävda att hon led av en ärftlig sinnessjukdom som hennes mor skulle ha dött av. Det räddade henne inte. Hon hängdes i Newgatefängelset i juni 1896.

Man kommer aldrig att veta säkert hur många värnlösa barn som Amelia mördade men enligt en forskare kan det röra sig om nära 500 offer.

Publicerat