I de läskiga clownernas fotspår

Text: Petter Karlsson
Foto: Warner Home Video, Shutterstock, Arkiv

De föddes för att roa barn i 1500-talets England. Idag skrattar ingen längre åt clowner. De är ofta onda, ohyggligt läskiga och ger kalla kårar…

I Stephen Kings It lurar den elake clownen Pennywise ner små barn i dagvattenbrunnar och sliter av dem armarna.

I Batmanfilmen The Dark Knight genomför den hänsynslöse Jokern ett blodigt bankrån iförd clownmask.

I John Ajvide Lindqvists roman Människohamn lurar ondskan i form av en flinande GB-glassclown.

Ja, till och med i sista delen av tv-serien Bron dyker en mordlysten clown upp och skrämmer vettet ur en stackars flicka i en sjukhussäng.

För plötsligt är de överallt …

De sista åren har barnens favorit förvandlats till pajasen från helvetet och ingen förstår riktigt hur det gick till.

Var kom de ifrån?

Vart är de på väg?

Och vilka vassa tänder döljer sig egentligen bakom den flinande munnen? 

Gula ögon
Clownen som vi känner honom – iallafall innan han fick huggtänder och gula ögon som Bill Skarsgård i senaste versionen av It – dök första gången upp i 1500-talets England. Vitsminkade gycklare med överdrivet glada leenden drog runt på marknader och tjänade några shilling genom att dratta på ändan och köra huvudet i vattenhinkar.

När ondskan tog över är mera oklart.

Pennywise, orginalet.

Kanhända var det när skräckmästaren Edgar Allan Poe 1849 skrev novellen Hoppgrodan om en hovnarr som bränner inne samtliga gäster i samband med en maskeradbal, troligen baserad på en verklig händelse i 1300-talets Europa.

Den onde narren skulle 25 år senare dyka upp hos den franske diktaren Catulle Mendès – i detta fall en svartsjuk clown som mördar sin hust-ru – och i Pär Lagerkvists Dvärgen från 1944.

Men det var först när Stephen King 1986 lanserade den dansande Pennywise – som
lever i avloppssystemen i den hemsökta staden Derry – som clownskräcken började smyga igång på allvar.

Att någon som ursprungligen är tänkt att vara snäll, roa, kanske rent av trösta, förvandlas till ett hot, är förstås genialt ur ett skräckperspektiv. Stephen King hade redan använt greppet när en gosigfamiljehund drabbas av rabies i Cujo och en gullig gosse återvänder från det döda i Jurtjyrkogården. Nu tog han steget fullt ut och lät Pennywise bjuda på både röda ballonger och dödliga bett. En paradox från helvetet, med andra ord. 

Onda avsikter
”Redan på grottstadiets dagar smetade våra förfäder in ansiktet med aska både för att roa och och för att skrämmas”, menar visserligen David Kiser, talangjägare på den anrika amerikanska cirkusen Ringling Bros.

Men det förklarar ändå inte varför horder av hotfulla och högst verkliga clowner för några år sedan började dyka upp i USA och Europa.

Sensommaren 2015 rapporterades en mystisk clown ha smugit omkring bland gravstenarna på en kyrkogård i Chicago. Strax senare berättade en liten pojke  i South Carolina att några ”stygga clowner” försökt lura in honom i skogen.

Pennywise, orginalet.

Till Sverige kom fenomenet året efter. Plötsligt fick polisen in en rad rapporter om hotfulla personer i clownmasker. I Varberg blev en ung man knivskuren av en clown. I Huskvarna jagades en tjej av en clown som hoppade fram ur en buske med ett basebollträ. På en skogsväg i Örgryte överfölls 20-årige Michael Söhrman av en clown som sa: ”Do you wanna play a game?”

Och så vidare …

Fast den gräsligaste av alla var ändå Pogo – en amerikansk clown som roade barn på olika sjukhus i Illinois på 70-talet. Bakom sminket dolde sig John Wayne Gacy Jr, en till synes skötsam, snäll och trevlig familjeman som drev en byggfirma. Men Gacy levde ett dubbelliv. Som clown blev han barnens favorit. På fritiden levde han ut sina pedofila böjelser.