Därför är Route 666 djävulens väg

Route 666, en av USA:s vackraste vägar – men också den mest ökända. På den 31 mil långa sträckan inträffar den ena oförklarliga händelsen efter den andra, så till den grad att bilister tar långa omvägar för att slippa färdas här.

Text: Anna-Maria Stawreberg
Foto: Getty Images, TT, Wikimedia Commons

Kan en sifferkombination verkligen ha betydelse?

Ja, det verkar så, åtminstone när det gäller den ökända Route 666, en 31 mil lång vägsträcka, för sifferkombinationen 666 förknippas i många kulturer med ondska och djävulen.

Rapporter om olyckor och oförklarliga observationer strömmar in från vägsträckan. Skräckslagna och chockade bilister berättar hårresande historier.

Snart vägrar bilister att passera området, för att köra här är förenat med livsfara.

I folkmun kallas den natursköna vägen som vindlar sig fram genom New Mexico, Colorado och Utah för ”Highway to Hell” eller på svenska för ”Djävulens väg”.

Och i resereportage beskrivs vägsträckan som lika vacker som spännande, under förutsättning att man kör i dagsljus.

Exakt när ryktet om att vägen skulle vara hemsökt uppkom är det ingen som vet, men klart är att den – så länge man kan minnas – har omgetts av mystiska observationer, märkliga varelser och oförglömliga möten – av det obehagliga slaget.

Men vad det verkligen är som händer här ute, längs med vägsträckan,
är det ingen som riktigt vet.

Märkliga skrik
Några som kommit sanningen närmare är ett filmteam från National Geographic, som 2014 besökte trakten för att tillsammans med några polisutredare från navajodistriktet undersöka vad som händer.
I filmen berättar utredaren Willis Martine om hur de under en längre period tagit emot rapporter om märkliga och oroväckande skrik i området. Ett ord som återkommer gång på gång är skinwalker, en benämning för en skrämmande varelse som den amerikanska ursprungsbefolkningen helst väljer att inte nämna vid namn.

Under jakten försvinner en av polishundarna. Lite senare hittas den sönderstrimlad, slaktad.


Plötsligt hörs de märkliga ylandena, och National Geographics filmteam lyckas få med det på sin inspelning. Ljudet är obeskrivligt – metalliskt, ödsligt och skrämmande.

Men utredarna finner ingen ordentlig förklaring. Teamet kommer inte när-mare gåtan – och de märkliga fenomenen i trakterna runt Route 666 fortsätter.


Ansiktslösa liftare, förarlösa bilar, men också iakttagelser av varelser som helt enkelt inte går att beskriva: skinwalkers, hellhounds, häxor och till och med ufon.

Observationerna är många och varierande, men de har alla en gemensam nämnare:

De är förenade med en hög grad av skräck.

För oavsett om det är lastbilschaufförer som har tillbringat de senaste
30 åren med att resa runt i USA, lastbilschaufförer som tror sig ha sett och upplevt det mesta, eller unga nyblivna bilister, är det som de upplever på Route 666 något som etsar sig fast för alltid.

Heliga platser
För att försöka hitta en förklaring till det som egentligen händer utmed vägsträckan behöver man gå tillbaka mer än hundra år i tiden.

Då, i mitten av 1800-talet, när vägen började användas av allmänheten
under konflikten mellan USA, var den fortfarande bara en handelsväg som trafikerades av enstaka ekipage av häst och vagn.

Men i takt med att vägen började användas av allt fler asfalterades och byggdes den ut. Grävskopor och schaktmaskiner skövlade naturen, och klippformationer förstördes. Vägen skulle ingå i det officiella och allmänna vägnätet. Att den gick över den amerikanska ursprungsbefolkningens land tog man inte hänsyn till.

Inte heller togs det någon hänsyn till att bygget fortsatte rakt över flera av ursprungsbefolkningens heligaste platser, som Ute Mountain, som fortfarande används under vissa ceremonier, och Shiprock, som hyllas – och fruktas – av navajofolket.

Navajofolkets hövdingar försökte förgäves varna för vad vägbygget skulle kunna komma att innebära. De försökte berätta legenden om det människoätande monster som bor på Shiprocks topp – en berättelse som navajofolket fått berättad för sig, generation efter generation, och som inneburit att de till varje pris undvikit berget. Det är också därför hövdingarna sedan urminnes tider förbjudit sitt folk att besöka berget, eftersom det då finns risk för att de onda krafter som bor där vaknar – krafter som vill förinta mänskligheten.

Hövdingarnas vädjan om att inte bygga ignorerades, och vägbygget fortsatte.

Och snart började vittnesmål efter vittnesmål av oförklarliga upplevelser att dyka upp. Berättelser om att något lever där ute, något obeskrivligt, något som ändrar form och inte är gott, blev allt vanligare.

Det blev också antalet olyckor. Och fortfarande anses den 31 mil långa vägsträckan vara ovanligt olycksdrabbad.

Route1.jpg

 

Levande legender
Problemet är att olyckorna varken går att åtgärda eller förebygga, för när de utreds visar sig majoriteten av dem vara oförklarliga.

De som har varit inblandade i olyckorna är vanliga, hederliga medborgare, vana bilförare som inte har någon alkohol i blodet.

Vad som hänt kan de inte förklara.

En av de vanligast förekommande förklaringarna är den om skinwalkers, alltså den varelse som enligt navajofolkets legender har förmåga att förvandla sig till ett djur – en fågel, björn eller varg – och med hjälp av sin blick kan paralysera en människa.

Enligt sägnen kan en skinwalker, eller yee naaldlooshii som den kallas, även förvandla sig till en människa. Den beskrivs som en blandning av häxa eller medicinman och har som enda uppgift att sprida ondska.

När navajofolkets hövding Dan på Youtube pratar om rädslan för skinwalkers – och om de oförklarliga sa-ker som inträffar om nätterna – är
det uppenbart att legenden om skinwalkers fortfarande existerar.

– När våra hundar skäller helt omotiverat är det troligen för att de ser skinwalkers. Det är jag ganska övertygad om, säger han och tittar stadigt in i kameran.


I folktron lever legenden och rädslan för skinwalkers kvar, och när bilisterna som färdas på Route 666 berättar om hur djur dykt upp från tomma intet och sprungit efter bilen i en rasande fart, eller hur märkliga djur plötsligt står framför bilen, är det lätt att dra parallellen till skinwalkers.

Lysande ögon
Andra berättar om flockar av enorma svarta djur med lysande röda ögon som rusat efter bilarna samtidigt som de har försökt bita sönder däcken.
När bilisterna senare har försökt berätta vad de har varit med om nämner de ofta att de tolkat upplevelsen som en varning att inte fortsätta köra på vägen. Även om inga ord eller hot uttalas väljer de att vända bilen och köra tillbaka. Känslan av hot är så stark att det nästan är omöjligt att köra vidare.

Det finns också berättelser om hur bilister utmed Route 666 plötsligt tappat orienteringsförmågan och minnet, hur de vaknar till på en helt okänd plats och att deras sista minne före blackouten varit att de befinner sig på den 31 mil långa vägsträckan. När de senare försöker förstå vad som hänt verkar det som om tiden försvunnit och det saknas flera timmar – timmar där de inte har en aning om vad som hänt.

Enligt legenden kan en skinwalker dyka upp också i människoskepnad. Därför är det kanske inte så förvånande att en vanlig syn på Route 666 är den där en ung kvinna klädd i vitt dyker upp från tomma intet.

Problemet är att kvinnan inte existerar i verkligheten, för när hjälpsamma bilister stannat bilen för att hjälpa försvinner hon spårlöst.

När myndigheterna 2003 gav efter för folktrycket och slutligen bestämde sig för att döpa om vägsträckan till US Route 491 minskade antalet olyckor plötsligt.

Om det beror på en sifferkombination eller om det har en naturlig förklaring kommer vi aldrig att få veta. Klart är dock att många, trots namnbytet, ändå undviker vägen, vilket gör att den fortfarande är ödslig.

Nästan lika ödslig som under mitten av 1800-talet.

Publicerat