Vi är besatta av demoner!

Djävulen är bäst på bio. Fortfarande 45 år efter premiären förmår ”Exorcisten” skrämma folk från vettet. Men verkligheten kan också vara fasansfull…

Text: Petter Karlsson

Det snurrande huvudet tillverkades av plast, de gula ögonen fixades med hjälp av kontaktlinser och spyorna som sprutade över sängen var en blandning av ärtsoppa och havregrynsgröt.

Men där slutade också det roliga.

I själva verket blev arbetet med filmen Exorcisten en mardröm för alla inblandade.
Eller rättare sagt ett klassiskt exempel på hur det enligt traditionen brukar gå när man ger sig i lag med satan:

Du blir rik som ett bergatroll – men får betala ett otäckt högt pris.

Att den unga skådespelerskan Linda Blairs farfar avled bara en vecka efter att inspelningarna dragit igång, var kanske inte så uppseendeväckande. Märkligare var att de båda andra huvudrollsinnehavarna också drabbades av personliga tragedier:

Max von Sydows bror Bertil dog hastigt i samma veva, med följd att filmarbetet måste ligga nere en vecka på grund av begravningen.

Jason Miller, som spelade den unge prästen Karras, fick plötsligt beskedet att hans son blivit påkörd och illa skadad av en motorcykel.

Ellen Burstyn, som spelade Regans mamma, skadade ryggen illa i scenen där dottern börjar levitera mot taket.

Jack MacGowran avled en vecka efter att han spelat in scenen där hans rollfigur Burke Dennings får nacken knäckt av den besatta Regan.

Ej att förglömma den stackars snickare som miste tummen vid bygget av huset som skulle hemsökas – en byggnad som för övrigt mystiskt tog eld en natt och brann ner till grunden, vilket försenade filmen ytterligare en vecka.

Ty få filminspelningar har blivit lika legendariska som när William Friedkin hösten 1972 tog sin an William Peter Blattys bästsäljande roman och därmed bröt mark för en helt ny typ av ambitiösa, storslagna och – inte minst – dyra skräckfilmer.

1930-talet hade varit den förra guldåldern. Då hette de blodtörstiga bestarna Dracula, Varulven, Dr Jekyll & Mr Hyde, Dr Yogami från London, Skräcken i Svarta Lagunen och Frankensteins monster.

Exorcisten påminde framför allt om de fyra förstnämnda: En vanlig hyvens människa som på grund av en smitta eller förbannelse förvandlas till ett ondskans kreatur; i detta fall tonårsflickan Regan MacNeil, som utan förvarning blir besatt av en ond demon av mästarklass.

Det intressantaste var kanske inte den makalösa kassasuccén eller ens de spektakulära filmtricken som bland annan inbegrep att Regans specialbyggda rum vilade på ett gigantiskt klot som gjorde att det lätt kunde snurras och skakas, men också kunde kylas ner till minus tio grader, vilket fick utandningsluften från Regan och de båda prästerna att förvandlas till en vit rök.

Nej, minst lika fascinerande var att historien faktiskt byggde på en verklig händelse. Som ung student hade författaren Blatty pluggat i Georgetown, Washington DC, och av sin lärare fått höra talas om ett fall där en 14-årig pojke, Robert Mannheim, börjat bete sig utomordentligt underligt.

Efter att ha använt ett ouijabräde började hans säng vibrera, fönsterrutor skallra, fåtöljer välta, tavlor hänga snett och vaser ramla i golvet. På pojkens kropp visade sig röda utslag med texten ”Go to St Louis”. Dit fördes han också – till en moster som snart insåg att hon tycktes ha släppt djävulen själv innanför tröskeln.

Dottersonen hade under några dagar genomgått en personlighetsförändring. Han började tala med guttural röst, svor och förbannade. Samtidigt kunde man nattetid höra underliga ljud från vinden och källaren; det lät som stora råttor kröp omkring och prasslade och förde oväsen.

Men hjälp fanns att få. Sedan pojkens anhöriga först försökt med den lokale lutheranske prästen, som misslyckades i sina försök att driva ut det man nu misstänkte var en ond ande, gick budet till traktens katolska församling.

Snart stod två svartklädda präster på farstukvisten. En av dem angreps av pojken, som slitit en stålfjäder ur sin säng, och måste sy över 100 stygn. Men flera veckors ritualer kunde de berätta att demonen lämnat kroppen. Därefter var pojken som vanligt igen.
En bluff? En sammanblandning av besatthet och någon av de sjukdomar som vi idag benämner som hysteri, mani, psykos, Tourettes syndrom, epilepsi, schizofreni och andra typer av personlighetsförändring?

Ja, det är förstås fullt möjligt. Om så är fallet fungerade kanske den katolska ritualen som en sorts läkande terapi. Oavsett om Robert Mannheim själv trodde att han var besatt eller inte, lyckades de båda prästerna finna nyckeln till hans själstillstånd. Inga mediciner tycks nämligen ha använts för tillfrisknandet.

Katolska kyrkans manual rymmer snarare ytterst noggranna beskrivningar hur man ska gå till väga med främst böner och bruk av vigvatten. Det ska dock också betonas att även katolska kyrkan många gånger agerat med sund skepsis och förklarat vissa fall som falska.

Men samtidigt har kyrkan alltid varit noga med att påpeka att även Jesus själv drev ut onda andar. Det främsta exempel är hämtat från Markus 5, där Jesus möter en man vid Gennesarets sjö:



”När Jesus steg ur båten, kom en man emot honom från gravarna. Han hade en oren ande och höll till bland gravarna. Ingen kunde binda honom längre, inte ens med kedjor. Många gånger hade han bundits med fotbojor och kedjor, men han hade slitit av kedjorna och brutit sönder bojorna. Ingen var stark nog att rå på honom. Ständigt, natt och dag, höll han till bland gravarna och uppe i bergen, och han ropade och slog sig själv med stenar.

När han nu på långt håll fick se Jesus, sprang han fram och föll ner för honom och skrek: ”Vad har jag med dig att göra, Jesus, den högste Gudens Son? Jag besvär dig vid Gud: Plåga mig inte!” Jesus hade just befallt honom: ”Far ut ur mannen, du orene ande!” Nu frågade han honom: ”Vad är ditt namn?” Mannen svarade: ”Mitt namn är Legion, för vi är många.” Och han bad gång på gång att Jesus inte skulle driva bort dem från området.

Där gick då en stor svinhjord och betade vid berget. De orena andarna bad honom: ”Skicka i väg oss till svinen, så att vi kan fara in i dem.” Det tillät han, och då for andarna ut ur mannen och in i svinen, och hjorden störtade sig utför branten ner i sjön. Det var omkring två tusen svin som drunknade.”

Men Jesus gav också sina lärjungar mandat att driva ut andar och det är mot dessa bibeltexter som dagens exorcister lutar sig.

För djävulsutdrivning utförs i allra högsta grad även i det tjugoförsta århundradet, och då talar vi om afrikanska medicinmän, så kallade sangomas, med förkärlek till makabra hjälpmedel som avhuggna aphänder och torkade krokodilhuvuden. 

Onda andar som orsak till både fysiska och psykiska sjukdomar har varit ett favorittema hos Ulf Ekman och andra fundamentalistiska förkunnare. Den legendariske predikanten Billy Graham hävdade till exempel att en verklig demon levde i ”Exorcistens” celluloidrullar.

Så sent som 2014 samlades 300 exorcister i Vatikanen för att bilda en gemensam intresseorganisation. Närvarande var påven Fransiskus som själv ofta talar om djävulen i sina predikningar och bland annat har sagt:

– Man får oss att tro att djävulen är en myt, figur och idén om det onda. Men djävulen finns och vi måste kämpa mot honom.

Franciskus påpekar dock att prästerna först måste utesluta psykiska problem innan de ringer en exorcist. Flera gånger har han understrukit vikten av sund skepsis och ett gott omdöme i frågan.

Vilket dock inte alltid har varit fallet, allra minst i vårt eget land:

Några dagar före millennieskiftet mördades en 11-årig flicka i Skogås, söder om Stockholm, av en 41-årig man som kvävde henne till döds genom att trycka en bibel mot hennes ansikte. Hans förklaring var att han ville driva ut de onda andra hon var besatt av. Han fick livstids fängelse.

2003 dömdes en 45-årig man till ett års fängelse efter att under tre år misshandlat tre minderåriga flickor i Tensta i nordvästra Stockholm. Två av dem var hans döttrar som utsattes för ”djävulsutdrivning” under ett besök i Kongo.

2012 dömdes ett par i Borås till 20 månaders fängelse för att ha utfört exorcism på sin 14-åriga dotter genom att bland annat raka hennes hår, bränna henne med heta knivar och tvinga henne dricka rengöringsmedel – allt för att demonerna inte skulle ”smitta” andra.

Det mest uppmärksammade fallet av exorcism i modern tid skedde dock 35 år tidigare i Västtyskland.

En 24-årig kvinna, Anneliese Michel, påstod själv att hennes återkommande raseriutbrott berodde på att hon var besatt av sex olika andar. Sedan åtta tillbaka hade hon sett ”demoniska ansikten”, lidit av depressioner och vårdats på sinnessjukhus.
Eftersom hon var djupt troende, begärde hon själv exorcism. Denna inleddes hösten 1975, men fick ett abrupt slut i gryningen den 1 juli följande år.



Anneliese Michel hade flera gånger förutspått att hon skulle bli fri från sina demoner just detta datum. Strax efter midnatt hade hon efter en ritual för första gången på länge somnat in stilla och fridfullt. Framåt småtimmarna slutade hon plötsligt att andas och avled i sömnen.

Ett resultat av de läkemedel som hon länge ätit? Eller följderna av en alldeles tvättäkta exorcism?

Ja, på det senare tror hur som helst mängder av pilgrimer som än i dag vallfärdar till Anneliese Michels grav i Klingenberg am Main. För dem var tyskan en martyr som med Guds hjälp besegrade sina demoner i samma ögonblick som hon dog.

Samma uppfattning hade dock inte rätten, som dömde föräldrarna och två präster till sex månader villkorligt för vårdslöshet. Man menade att de borde insett att Anneliese var både svag och självmordsbenägen och därför tagit henne till sjukhus.
Värt att notera är också att Anneliese namngav de sex demonerna (eller deras forna bärare - här är historien aningen luddig) som i flera fall visade sig vara ytterst namnkunniga:

Lucifer – den fallne ängeln.
Kain – den förste brodermördaren.
Belial – den klassiske avguden som nämns upprepade gånger i Gamla Testamentet.
Judas – lärjungen som förrådde Jesus.
Nero – den romerske kejsaren som påstås ha bränt ner Rom.
Fleischmann – den tyske 1600-talsprästen Valentin Fleischmann som fick sparken för superi, våldtäkt och mord.

Att ingen av dem – om de existerar i sinnevärlden – behöver Hollywoods filmtrick för att förvrida huvudet på sina offer torde vara uppenbart. Än mindre ärtsoppa och havregrynsgröt.

Välkommen!

Välkommen till Historiska Brott & Mysterier som är en tidning från Hemmets Journal, fylld av spännande läsning om brott från förr, olösta mysterier och mystiska händelser!

Publicerat