Greven njöt av att se barnen dö

Text: Jon Forsling

Han var en av världens första seriemördare – och också en av de allra grymmaste. Adelsmannen Gilles de Retz lockade uppemot 200 oskyldiga flickor och pojkar till sina lyxiga herrgårdar i Frankrike.Där mördades de på bestialiska vis – av mannen som låg till grund för ”Riddar Blåskägg”.

Männen som anländer till det ståtliga godset i Tiffauges på den franska landsbygden förbereder sig på det värsta.

Det är den 15 september 1440, och de har kommit för att gripa den berömda och rika adelsmannen Gilles de Retz, 36. Det har länge ryktats att de Retz – en hyllad krigshjälte och greve som tidigare arbetat som teaterproducent och skådespelare – har börjat intressera sig för svartkonst och djävulsdyrkan. Det viskas om att mängder av barn förvunnit i närheten av någon av hans 24 herrgårdar, som ligger spridda över Frankrike, och att de sedan har utsatts för obeskrivlig tortyr och mördats.

Den status och makt som Gilles de Retz åtnjuter har länge skyddat honom från rättvisans långa arm. Men ryktena om honom har till slut blivit så högljudda att kyrkan, under ledning av biskop Jean de Malestroit i Nantes, har sett sig tvungna att undersöka hur det egentligen ligger till. I flera månader har de låtit förhöra tjänare som jobbat hos greve de Retz, och tjänarna har berättat fasansfulla historier: greven är en fullkomligt galen man, som njuter av att plåga – och döda – unga pojkar och flickor.

deretz1.jpg



Greve de Retz hälsar kyrkans män välkomna och låter sig gripas. Han håller sitt huvud högt och bedyrar sin oskuld när han leds iväg till arresten, men under en grundlig undersökning av hans ägor görs en vidrig upptäckt.
I latrinen hittas flera halvt förmultnade lik. De döda kropparna ser ut att ha tillhört olika barn – och de saknar sina huvuden.

Fina titlar
Biskopen i Nantes hade först svårt att tro på de makabra rykten som omgav greve de Retz, för han var en högt respekterad man. I sin ungdom hade de Retz (vars efternamn ibland även stavas som de Rais) kämpat sida vid sida med Frankrikes nationalhelgon Jeanne d´Arc under slaget om Orléans. Med tiden blev han en av Jeannes närmaste vänner, men vänskapen fick ett abrupt slut när Jeanne d´Arc anklagades för kätteri och avrättades 1431. De Retz blev å sin sida hyllad för sina bedrifter på slagfältet under det så kallade Hundraårskriget mellan England och Frankrike, och utsågs till nationalmarskalk vid 24 års ålder.

Gilles de Retz var också något av en kändis på sin tid, som ofta sågs vimla med medlemmar ur den franska societeten. I mitten av 1430-talet försökte han slå sig in på teaterns bana och lät producera en pjäs om erövringen av Orléans. I pjäsen tonades Jeanne d´Arcs insats på slagfältet ner, och istället spelade de Retz sig själv i en handling som upphöjde honom till ett helgon. Pjäsen gjorde dock totalt fiasko, och Gilles de Retz blev tvungen att sälja flera av sina egendomar för att betala av de skulder han drog på sig.

deretz2.jpg
Efter den misslyckade pjäsen drog han sig tillbaka från det offentliga livet, och tillbringade stora delar av sin tid på någon av sina herrgårdar landet över. Eftersom han tillhörde en av Frankrikes rikaste familjer kunde han förlusta sig bäst han ville, och någon gång under 1430-talet började greve de Retz, som utåt sett var en övertygad kristen, intressera sig för djävulsdyrkan och svartkonst. Han tog hjälp av kända djävulsdyrkare för att genomföra olika riter, och med tiden bestämde han sig för att utföra den mest ondskefulla av alla ritualer: människooffer.

Besatt av ond kraft
Det första offret tycks ha varit en 12-årig pojke vid namn Jeuden, som anlitades av några släktingar till de Retz för att framföra ett bud till denne. När pojken sedan försvann utan ett spår påstod de Retz att pojken aldrig hade anlänt med sitt bud, och att han sannolikt fallit offer för blodtörstiga rövare på vägen.

Med åren försvann allt fler barn, främst pojkar, men även flickor, på mystiska sätt i greve de Retz närvaro. Vissa av dem var fattiga tiggarbarn, som knackade på hos den förmögna greven i hopp om en slant och sedan aldrig syntes till igen. Den exakta siffran har aldrig blivit känd, men det brukar hävdas att åtminstone cirka 200 barn mördades av honom. En overkligt hög siffra, som enligt vissa historiker dessutom kan ha varit ännu högre.

Det var först när han greps på hösten 1440 som den fasansfulla sanningen om vad som hade hänt med barnen blev känd. Till en början förnekade de Retz allt, men under rättegången ändrade han sig plötsligt och erkände sig skyldig. Han menade dock att han fortfarande var en god kristen och att han hade begått morden mot sin vilja – eftersom att han blivit besatt av en ond kraft.

deretz4.jpg

Flera av hans tjänare vittnade under rättegången, och deras beskrivningar av morden var så fruktansvärda att biskopen Jean de Malestroit beordrade att de värsta partierna skulle strykas från protokollen. Men av det material som bevarades för eftervärlden vet vi att många av barnen utnyttjades sexuellt innan de mördades, och att de Retz sedan beordrade sina betjänter att låta halshugga liken för att försvåra identifikation av dem. Barnens huvuden kremerades, och resten av kropparna grävdes ner i marken eller gömdes i latrinen.

Dömdes till döden
I en biografi över greve de Retz beskriver författaren Jean Benedetti hur han bjöd in och lurade sina offer, som oftast var fattiga, unga pojkar:

”Pojken skämdes bort och kläddes i bättre kläder än han någonsin haft på sig. Kvällen inleddes med ett stort mål mat som inkluderade mycket alkoholförtäring. Särskilt “hippocras” (ett slags vin, reds anm) som fungerade som ett stimulerande medel. Sen togs pojken upp till ett avskilt rum som bara Gilles och hans innersta cirkel hade tillträde till. Där blev han varse om vad som skulle hända med honom. Den chock som pojken då upplevde var en källa till njutning för Gilles”.

De flesta av barnen knivhöggs eller ströps till döds, och Gilles de Retz skaffade sig med tiden medhjälpare som skötte själva dödandet åt honom. Två av dessa medhjälpare var betjänter vid namn Poitou och Henriet. De skulle senare vittna om att han njöt av att titta på när de stackars hjälplösa barnen miste sina liv.

Den 25 oktober 1440 befanns Gilles de Retz samt hans två betjänter skyldiga till mord och svartkonst, och dömdes till döden. Dagen därpå fördes greven till Ile de Biesse-platsen i Nantes för att avrättas. Strax dessförinnan hade han biktat sig för sina synder, vilket gjorde att biskopen i Nantes gick med på att låta honom få en kyrklig begravning – trots de fasansfulla brott han gjort sig skyldig till.

derets3.jpg

Förste seriemördaren
Klockan nio på morgonen tog han sin plats under snaran för att hängas. Enligt vittnesmål bad han den nyfikna åskådarskaran som samlats om ursäkt, och uppmanade sina betjänter Poitou och Henriet att möta döden med mod och ära. Sedan hängdes Gilles de Retz, varpå hans kropp brändes på bål. Kort därefter mötte hans betjänter samma öde.

En ondskefull period i fransk historia var därmed till ända, men minnet av greve de Retz bleknade inte under de kommande århundradena. Historier om honom som vampyr berättades som vandringssägner, och 1697 stod han modell för den fiktiva figuren Riddar Blåskägg i Gåsmors sagor av Charles Perrault. Den mordiske Blåskägg har ihjäl vackra damer istället för barn i Perraults berömda berättelse, men det finns många likheter med Gilles de Retz och hans bestialiska mord.

Idag är Gilles de Retz främst ihågkommen som ett av historiens första kända exempel på en seriemördare. 600 år innan begreppet blev känt – och långt innan vi förfasade oss över moderna mördare som Jeffrey Dahmer, Ed Gein och Ted Bundy – satte en fransk adelsman och krigshjälte skräck i sin samtid

Publicerat