Indisk mördarsekt dödade 2 miljoner

Text: Petter Karlsson

Det var först när karavanen kom in i en trång ravin, vars enda utgång spärrats med stenblock och tjocka grenar, som handelsmännen insåg att något var fel.

Plötsligt var den vänliga glimten försvunnen ur vägvisarnas ögon. Ansiktena hade hårdnat. Ur de långa rockarna trollades blänkande knivar fram.

Från bergssidorna lösgjorde sig samtidigt sju, åtta okända män, samtliga försedda med långa sablar. Målmedvetet löste de upp de långa tygstycken de hade bundna runt midjan. Yttrade några snabba fraser som lät som en bön. Kastade sig därefter över handelsmännen och fällde dem till marken.

Den förste som dödades var karavanens ledare, en välbärgad handelsresande. Han bröt ihop i tårar och tiggde för sitt liv när han pressades till marken av ivriga armar.

Men ingen av förövarna yttrade ett ord. Istället virades ett tygstycke omsorgsfullt runt hans hals. Medan kroppen skakade i konvulsioner ströps han med ansiktet mot jorden av rövarbandets ledare, en reslig man med elegant mustasch och intensivt svarta ögon.
Av de andra var hand känd som Buhram Jemedar, född omkring 1865 i staden Oudh i centrala Indien. Omsorgsfullt ströp han man efter man. Slutligen gav han order att likens ögon skulle stickas ut.

Efteråt följde något som snarast liknade rutinen i ett slakthus. Alla de döda kropparna sprättades upp. Benen krossades med stenar. Därefter grävdes de ner i en massgrav. Till sist tändes ett bål över platsen för att dölja det inträffade.

Slutligen delades karavanens rikedomar upp mellan mördarna. I skydd av mörkret som nu fallit över djungeln, begav de sig hem till sina respektive byar med löfte om att snart ses igen.

Ännu ett dåd av historiens mest fruktade hemliga religiösa samfund var ett faktum.

Så här 180 år efteråt framstår den indiska stryparsekten, thaggerna, som en spöklik, skugglik, nästan mytisk sammanslutning, delvis dold av historiens slöjor och svårtolkade rykten.

Hur kunde den fortleva i lönndom i så många sekel?

Hur värvade den sina rekryter?

Och framför allt: Hur kunde den slutligen avslöjas, hejdas och förintas?

För att förstå detta behöver man framför allt veta bakgrunden till stryparsektens uppkomst. Enligt en hinduistisk legend hamnade dödsgudinnan Kali en gång i envig med en fasansfull demon. Varje gång hon lyckades kasta sin angripare till marken, fördubblades han i antal, ungefär som hydrans huvud i den grekiska myten om Herkules.

När Kali tycktes förlora kampen, föll ett par svettdroppar till jorden från hennes panna. Ur dem föddes de första thaggerna, två människor med vars hjälp hon slutligen lyckades besegra demonen. Som tack fick de och deras ättlingar gudinnans välsignelse att förtjäna sitt levebröd genom svek, rån och mord.

Ett dödande i Guds namn, alltså, vilket som bekant inte är ett ovanligt fenomen i världshistorien. Men det unika med den indiska stryparsekten – vars annaler man säkert kan spåra till 1100-talet, men enligt vissa forskare kan ha existerat långt tidigare än så – var dess avsaknad av offentlig kamp, propaganda, slagord eller heliga skrifter. På ett sätt liknade de alltså hemliga brödraskap som Illuminati eller Rosenkreuzarna, men helt utan vilja att skaffa sig politisk makt.

En thaggerexpedition var snarast organiserad som ett mellanting mellan militärt fälttåg och religiös ceremoni. Stryparnas värld var full av vidskepelse och ett ständigt sökande efter övernaturliga tecken och varsel.

Medlemmarna kom från enkla förhållanden och var oftast analfabeter. Nya medlemmar värvades ur den närmaste byn eller släkten. Unga pojkar – aldrig flickor – lotsades sakta in i sekten och insåg först relativt sent att målet var att de skulle bli tjuvar och mördare. Inte ens thaggernas egna fruar brukade veta vad männen sysslade med.

Sekten var strikt hierarkisk. Längst ner stod infiltratörerna, spejarna och grävarna. Först när dessa ”lägre tjänstemän” visade sig vuxna uppgiften, fick de själva bli strypare. Allra längst upp fanns en ledare eller hövding som nått sin position i kraft av sin erfarenhet, list och inte minst kallblodighet i samband med mördandet.

Att sådana män måste stoppas förstod redan sultan Jalal-ud-din Khalji, som i slutet av 1200-talet lyckades infiltrera och infånga en större grupp thagger. Några avrättades, medan andra deporterades till avlägsna provinser.

Men när britterna började ta grepp om Indien i slutet på 1700-talet var stryparsekten tillbaka i full styrka. Länge såg administrationen mellan fingrarna när det gällde alla rapporter om mystiskt försvunna personer. Det rörde sig trots allt mestadels om indier, sällan utlänningar. Dessutom hade sekten en sorts moralisk hederskodex som innebar att man skonade kvinnor och barn.

Men en man vägrade blunda.

William Henry Sleeman, hade som 21-åring anlänt till Bombay som ung officer. Han var född i Cornwall 1788 och slogs i tre år i kriget i Nepal, innan han på 1820-talet fann sig själv som självvald skrivbordsbyråkrat i staden Sagar.

Överste Sleeman var plikttrogen, rättskaffens, klipsk och flitig. Han behärskade även hindi. Lika väl som hans sju barn skulle skolas i rätt anda, måste även Indien styras och uppfostras, menade han.

Med bistånd av en annan landsman, generalguvernören William Bentinck, beslöt han att sätta stopp för den fruktade stryparsekten. Men inte genom våld, som de flesta andra förespråkade. Utan snarare genom ett omsorgsfullt detektivarbete.

Själva bristen på toppstyrning var en av sektens styrkor, förstod han snabbt. Det fanns inga tydliga kopplingar mellan de olika rövarbanden. Alla agerade självständigt, med dödsgudinnans välsignelse och jakten på rikedomar som enda drivkraft.

Dessutom var de mästare på att gömma sina offer. Taktiken att sprätta upp och slå sönder kropparna innebar att färre gaser lösgjordes vid förruttnandet. Eldandet över gravarna gjorde också att de asätande djuren sällan kände någon vittring av liken.
Istället började Sleeman lusläsa gamla polisrapporter, förhöra anhöriga och studera kartor – och kunde efterhand hitta ett tydligt mönster när det gällde utsatta platser, datum och släkter.

Med löfte om belöning eller amnesti fick han snart ihop flera intressanta vittnen, bland dem avhoppare som tröttnat på dödandet och föredrog landsförvisning framför hotet om avrättning.

Snart kunde Sleeman gripa sina första thagees. De visade sig förvånansvärt lösmynta. Själva det faktum att de åkt fast tydde nämligen, enligt dem själva, på att gudinnan Kali tagit sin hand ifrån dem. Då kunde de lika gärna skvallra på sina kamrater.

Ett av Sleemans viktigaste kap blev 1830 en man vid namn Syyed Amir Ali, också kallad Feringhea eller ”thaggernas furste”. Med honom som vägvisare kunde Sleemans trupper färdas över stora områden, där han visade dem platser för olika överfall.

När soldaterna började gräva, fann de i vissa gravar över 100 kroppar, de flesta i ett stadium av svår förmultning. I många fall återstod enbart skeletten.

Nu rullades sektens förehavanden snabbt upp. Inom åtta år hade Sleeman fått
3 266 thagger dömda. En av dem som greps var massmördaren Buhram Jemedar som nu var närmare 70 år gammal. Vid rättegången erkände han utan omsvep att han med sina egna händer strypt eller beordrat strypning av hundratals människor.

Siffran som slutligen framkom var 931. Om detta stämmer skulle Jemedar därmed överträffa historiens dittills mesta kända seriemördare, den ungerska baronessan Elisabet Bathory (1560-1614), med närmare 300 offer. ”King of Thugs”, som han kallades i tidningarna, dömdes till döden och hängdes 1840.

När historikerna efteråt räknat i domstolsprotokoll och polisrapporter framgår att stryparsektens bara under 1800-talet, fram till Jemedars avrättning, årligen mördade närmare 40 000 resenärer. Guinness Rekordbok hävdar idag att sekten genom århundranden måste ha varit ansvariga för minst två miljoner mord. Den brittiske historikern Mike Dash tror att den siffran kan vara minst fem, kanske tio gånger större.

För William Sleeman innebar utrotandet av stryparna förstås en stor triumf. 1856 mottog han 68 år gammal den exklusiva Bathorden och kunde resa hem till England som en kändis. Sex dagar senare insjuknade han hastigt i feber, dog och begravdes till havs strax utanför Ceylon.

Hans minne lever dock kvar i namnet på den lilla staden Sleemanabad, öster om giftkatastrofens Bhopal. På polisstationen hänger än idag porträttet på mannen som krossade världens mest mordlystna sekt.

Vad var thaggers? 

Ordet ”thagger” tros komma från sanskrits "den som döljer" och går igen i hindis ord för svikare, ”thag”. Idag lever det kvar i engelskans ”thug”, ligist. Mordredskapet var ett hårt virat tygstycke, ”rumal”, som också användes som turban eller bälte. En del av bytet fördes som offer till Kalis tempel i Mirzapur. Förbundet hade ett eget tjuvspråk, ”ramasi”. En särskild grupp thagger använde istället de indiska floderna som sina jaktmarker och sänkte sina offer istället för att begrava dem på land.

Välkommen!

Välkommen till Historiska Brott & Mysterier som är en tidning från Hemmets Journal, fylld av spännande läsning om brott från förr, olösta mysterier och mystiska händelser!

Publicerat