Djärv kupp mot slottet i Skottland

Text: Andres Jemn
Foto: Getty Images, Shutterstock, Wikimedia Commons

Kompisgängets kriminella debut skulle bli en Leonardo da Vinci-tavla. Själva stöten visade sig enkel mot den godtrogna hertigen av Buccleuch. Men att sälja den värdefulla tavlan var en svårare nöt att knäcka för de fem oerfarna brottslingarna.

Klockan var tio på förmiddagen den 27 augusti 2003 när Alison Russell som vanligt öppnade utställningen på renässansslottet Drumlarnig i sydvästra Skottland. Hon var bara 18 år och detta var hennes första sommarjobb. Hela sommaren hade Alison guidat turister från hela världen bland hertigens exklusiva konstsamling.

Här finns Rembrandt och Holbein. Men samlingens absoluta medelpunkt är mästaren Leonardo da Vincis magnifika Madonnan med garnnystanet (Madonna of the Yarnwinder). Hon är slottets stolthet och smycke, ett konstverk som varje år lockar tusentals besökare från hela världen för att upplevas på plats. Tavlan hängde helt öppet i trapphuset i ett av slottets sju torn.

Alison hade berättat hundratals gånger om tavlan och kände att hon nästan var ett med det uppmärksammade verket. För henne var inte da Vincitavlan längre något upphöjt föremål. Det var något som hon passerade varje dag.

Hon var från trakten, Dumfries & Galloway. En lantlig idyll långt från storstadens larm i Glasgow. Hertigen ville helst anställa personal som kom från bygden. Han kände sig tryggare då.

– Det finns inget i Glasgow eller London, som inte vi kan göra, brukade han säga.
Denna morgon hade turen bara två gäster. Skolorna hade börjat och de stora turistvågorna ebbat ut. Men detta var ändå ovanligt få besökare, även för att vara sent på säsongen. Alison såg de båda stå och vänta utanför entrén när hon öppnade och hälsade dem välkomna in.

Det var två män i medelåldern. Den ena var kort och tjock, den andra lång och smal. Alison uppfattade dem direkt som osympatiska. De hälsade knappt och höll blickarna fästa i golven. På huvudena satt kepsar som var nerdragna så att de täckte ögonen.

Men Alison började turen och föste de båda gubbarna framför sig. Hon hade berättat hundratals gånger om Rembrandt och Holbein, och gästerna brukade uppskatta hennes pigga sätt och roliga anekdoter. Hon vävde in konsthistorien med lokala berättelser och en och annan historia om den rika hertigen som ibland smög omkring för att titta på sina tavlor.

Vid slutet av rundvandringen kom de till tornet där den berömda Madonnan med garnnystanet hängde. Alison förberedde sig för att berätta sitt vanliga tal om hur tavlan en gång kom hit, och hur mästaren förmodligen tänkte när han en gång för 500 år sedan skapade henne i sin florentinska ateljé.

Men hon hann knappt öppna munnen förrän en av männen lade sin hand över hennes mun och väste att hon skulle lägga sig ner på golvet och hålla tyst. Annars skulle de döda henne. Stel av skräck gjorde Alison som han sa. Samtidigt började den långa mannen skära ner madonnan.

Nere vid foajén stod Sarah Keene, 73 år, och pysslade i museibutiken. Hon hörde några märkliga ljud från trapphuset och ropade efter Alison. När Sarah inte fick något svar gick hon upp för trapporna.

Men den lille tjocke karlen stod på vakt. Han såg Sarah och grep tag i en brandyxa som han svingade ovanför sitt huvud, samtidigt som han väste fram hotelser mot den förskräckta kvinnan. När Sarah såg Alison ligga livlös på golvet blev hon iskall.

Den långa mannen fick ner målningen och de båda brottslingarna flydde förbi Sarah. De sprang nerför trapporna och man kunde höra hur glas krossades. Från fönstret kunde de vettskrämda kvinnorna se de båda männen rusa genom slottsträdgården.
Sarah skyndade sig ner till museibutiken för att slå larm. Hos polisen i Dumfries & Galloway var de inte vana vid konstkupper, men två patruller skyndade ut till den skärrade museipersonalen. Hertigen var inte hemma, men hans son och trädgårdsmästaren fanns på plats och kunde ta hand om de skakade kvinnorna.

Polisen förstod att tiden var knapp om de skulle spåra förövarna. Slottet ligger ensligt i en öde bygd, med mängder av småvägar som leder bort genom skogarna. Hertigen hade alltid varit säker på att slottets enslighet också var dess främsta försvar. Men det skulle visa sig att det samtidigt blev dess svaghet.

Över hela Dumfries ställde polisen upp vägspärrar, och konstaplarna sökte igenom skogen. Senare på eftermiddagen hittade de en vit Golf GTI övergiven på en skogsväg. Det var det sista spåret efter madonnan på många år.

Hertigen tog stölden mycket hårt. Han hade ärvt tavlan av sin pappa och den var tänkt att vandra från generation till generation, och samtidigt sprida ära och glans över trakten. Den lockade dit turister som gav deras grannar arbete och inkomst.

I fyra år hördes inte ett ljud om tavlan och hertigen hade precis börjat lägga det hela bakom sig när hoppet återigen väcktes inom honom. En sommardag 2007 fick hertigens försäkringsbolag ett samtal. Det var den skumma brännvinsadvokaten Ronald Marshall som påstod att han hade upplysningar om var tavlan fanns. 

Ronald sa att han hade blivit kontaktad av brottslingarna som nu ville bli kvitt tavlan mot en lösesumma på 4,25 miljoner pund. Men de fick inte kontakta polisen, för då skulle rånarna förstöra konstverket. Själv påstod han sig inte ha något med brottet att göra. Han ville bara hjälpa till.

Men Scotland Yard kontaktades ändå, och där anade man ugglor i mossen. Varför skulle konsttjuvar anlita en obetydlig Glasgowadvokat för något så viktigt? Han måste vara inblandad, resonerade man.

Några dagar senare kontaktade två undercover agenter, John Craig och David Restor, Ronald Marshall. De påstod sig komma från försäkringsbolaget och ville diskutera en utlämning.

Hertigen av Buccleuch var en mäktig man. Hans gudmor var drottning Elizabeths syster Margaret, och han visste vilka trådar man behövde dra i för att saker skulle börja hända. Han fick polisen att mobilisera sina bästa utredare och spanare.

Ronald sattes under bevakning dygnet runt. Man följde varje steg han tog och alla de människor som han träffade noterades. Snart framträdde fyra misstänkta medbrottslingar, Calum Jones, David Boyce, John Doyle och Robert Graham. Alla fem var helt vanliga arbetare, men de hade alla ekonomiska problem, och gruppen hade inte lärt känna varandra förrän på senare år.


Snaran kring de fem drogs åt allt hårdare för varje dag under sommaren 2007. Men det var Ronald Marshall helt ovetande om. Han verkade lugn och säker på att allt skulle lösa sig.

I augusti mötte de båda hemliga poliserna Ronald Marshall och David Boyce i Glasgow. Tjuvarna ville ha ett förskott på en halv miljon pund, och föreslog att den riktiga utväxlingen sedan skulle ske på Gateley & Wearings advokatbyrå i Edingburgh.


Några dagar senare överförs pengarna till Marshalls bankkonto, och polisen kan då spåra att han i sin tur skickar pengarna vidare till målaren Robert Graham från Ormskirk.

Efter att dagen för utväxlingen bestämts kunde spanarna se Ronald ge sig ut på stan för att handla. Han köpte en väska som han täckte med folie och skaffade syrafritt papper. Attiraljer som behövs för att på ett säkert sätt transportera ovärderliga konstföremål.

Den 4 oktober anlände sedan Calum Jones och David Boyce till Ronald Marshalls hem. De stannade bara några minuter och kom sedan ut genom porten med en väska. De båda männen skyndade sig bort men fotograferades av poliserna.

Nu var Scotland Yard säkra på att de har tätt med bevis för att slå till. Målningen hade uppenbart funnits hos Ronald Marshall hela tiden, och historien om att han bara skulle vara mellanhand höll inte.

Spaningarna fortsatte och den 7 oktober stormade polisen ett kontor i Edinburgh där Jones och Boyce befann sig. Ingen av dem försökte fly. De fängslades och fördes snabbt ut till de väntande polisbilarna. Hertigens konstspecialist kunde sedan gå in och identifiera den saknade tavlan. En efter en åkte sedan de fem i fängelset.


Scotland Yard lämnade över utredningen till åklagarkammaren i Edinburgh. Det såg ut som ett vattentätt fall. Polisens arbete verkade på förhand vara ett gediget detektivarbete. Men de hade underskattat den listiga advokaten Ronald Marshall.

När rättegången inleddes mot den misstänkta ligan föll bevisningen som ett korthus. Det började med att åklagaren inte kunde koppla Ronalds folieväska till da Vincimålningen. Även om något annat verkade otroligt.

Den halva miljon pund som överförts till Marshall hade också försvunnet ut i tomma intet. Scotland Yard spårade pengarna till ett schweziskt bankkonto och sedan vidare mot Calum Jones. Men enligt ligans vittnesmål ska pengarna sedan ha levererats i kontanter till de okända tjuvarna.

Det gick inte heller att bevisa utom allt rimligt tvivel att Marshall och hans gäng inte agerat som goda samariter, för att hjälpa hertigen att få tillbaka sin tavla.

Åklagaren stod med svetten rinnande ner från peruken och visste att spelet var över. Ligan hade manövrerat ut honom. Polisen tror fortfarande att det var Marshall och hans hantlangare som gjorde allt från stölden till utpressningen, och än idag arbetar Scotland Yard på fallet.

Men madonnan är tillbaka och sprider glans över hela Dumfries & Galloway. Säkerheten på slottet har skärpts men visningen är fortfarande offentlig.
Ingen i ligan har någonsin sedan dess förekommit i en utredning.

Välkommen!

Välkommen till Historiska Brott & Mysterier som är en tidning från Hemmets Journal, fylld av spännande läsning om brott från förr, olösta mysterier och mystiska händelser!