Mystiska klotblixtar gäckar vetenskapen

Text: Anton Dilber
Foto: Shutterstock, Wikimedia Commons

Ibland när blixten slår ned uppenbarar de sig som mystiska, brinnande klot som går till attack mot såväl byggnader som människor. Men är vittnesmålen sanning eller myt? Vetenskapen har försökt reda ut gåtan i flera decennier.

År 1809 befinner sig det brittiska handelsfartyget HMS Warren Hastings mitt i en rasande storm. Vinden har piskat upp havet till raseri. Åskan dundrar. Vatten skvätter över relingen och blöter ned sjömännen, som kämpar för att behålla kontrollen över det kraftigt gungande skeppet.

Plötsligt uppenbarar sig tre eldliknande klot i luften. Besättningen har aldrig sett något liknande, var det något övernaturligt? Ett av kloten går till attack. Det dödar en sjöman omedelbart och exploderar sedan mot skeppets stormast, som börjar brinna.

Sjömännen är förskräckta – är detta djävulens verk? En modig kollega rusar fram för att undersöka den döde men hinner knappt fram förrän ett andra klot anfaller honom.

Märkligt nog dör han inte när han blir träffad: han slungas bara tillbaka och faller ned på däck. Han har klarat sig med lättare brännskador. Omedelbart efteråt anfaller det sista klotet en tredje sjöman, som dör på fläcken.

Allting sker inom loppet av en minut. Sjömännen berättar senare för en brittisk tidning att kloten lämnade efter sig en vidrig svavellukt som hängde kvar i luften i flera timmar.

Ända sedan antiken har människor beskrivit fall som påminner om ovanstående berättelse. När ett åskväder drar fram – och i synnerhet när blixten precis har slagit ned – uppenbarar sig plötsligt ett eller flera blixtrande klot. Klotens storlek varierar, liksom deras färg och rörelsemönster. Ibland passerar de utan att åsamka någon skada, ibland går de till attack mot människor och orsakar dödsfall.

Fram till 1960-talet var det brukligt inom vetenskapliga kretsar att avfärda klotblixtarna som vidskepelse.

Idag är man inte längre lika säker på den saken. Det beror inte minst på en händelse som ägde rum den 19 mars 1963. Då blev nämligen elektricitetsforskaren RC Jennison vid Kents universitet själv vittne till en klotblixt:

– Jag satt nära fören i passagerarkabinen i ett trafikflygplan helt i metall (Eastern Airlines Flight EA 539) under en sen flygning från New York till Washington. Flygplanet flög in i en elektrisk storm och omgärdades plötsligt av en ljus och högljudd elektrisk urladdning. Några sekunder senare uppenbarade sig ett glödande klot på ungefär 20 centimeter i diameter från förarkabinen och passerade utmed mittgången ungefär 50 centimeter från mig, bibehållandes samma höjd och kurs under hela det avstånd det kunde observeras.

För RC Jennison blev det inledningen på ett livslångt intresse för klotblixtar och många är de vetenskapsmän som följt i hans fotspår. Man har försökt att återskapa fenomenet i moderna laboratorier, med varierande resultat. Huruvida de artificiella klotblixtarna är av samma typ som de naturliga återstår dock att bevisa.

Många teorier har lagts fram om fysiken bakom fenomenet. En av de mer populära är att klotblixtar skulle kunna bestå av förångat kisel som har antänts genom oxidation. I teorin skulle en sådan effekt kunna uppstå när blixten slår ned i jorden.

Men inte ens efter 2012, när några kinesiska forskare av ren slump lyckades fånga det de tror vara en klotblixt på film, har vi egentligen kommit närmare sanningen. I den kinesiska filmen har den påstådda klotblixten en livslängd på 1,64 sekunder och en diameter på flera meter. Mätutrustningen visade att den under sin korta livslängd utstrålade kisel, vilket eventuellt ger viss backning åt teorin om förångat kisel. Men bevisen är knappast överväldigande.

Här i Sverige har den numera bortgångne plasmafysikern Erik Witalis lagt fram en egen teori. Den hävdar att klotblixtar skulle kunna utgöras av ett roterande plasma. 1998 skrev Anders Larsson, adjungerad professor vid avdelningen för elektricitetslära vid Uppsala universitet, en artikel i Dagens Nyheter där han uttryckte en vilja att pröva Witalis teori. Projektet fick dock inga forskningsanslag.

Kanske blir det till slut någon annan som lyckas kartlägga klotblixtens hemligheter. Klart är iallafall att den vetenskapliga opinionen har svängt: numera tror en majoritet av alla fysiker att klotblixtar är verkliga.