Dockorna har tagit över hemsökta ön

Hundratals dockor, upphängda i träd, uppspikade på de murknande väggarna, uppträdda på linor. Allt för att den drunknade flickan skulle vila i frid. Så blev det inte. Hennes gengångare fortsatte att härja på ön – och lär ha tagit åtminstone ett liv ...

Text: Anna-Maria Stawreberg
Foto: Getty Images, Wikimedia Commons

Färden tar en timme med den färggranna kanalbåten genom Xochimilcokanalerna och ut i Teshuilosjön. Genom högtalarna strömmar sprittande glad mexikansk musik, och från restaurangbåtarna som passerar går det att köpa färsk mango, kryddstark mexikansk mat och drinkar. Människorna som passerar i andra båtar skrattar och vinkar.

Men den här båten är på väg mot Dockön, eller La Isla de las Muñecas som den heter på spanska. Kontrasten mot den vackra omgivningen, de färgglada båtarna och den muntra musiken är total.

Den här ön, knappt tre mil utanför Mexico City, är nämligen en av världens mest spöklika platser.

När Don Julián Santana Barrera flyttade hit på 1950-talet var ön en grönskande oas. Hans självpåtagna uppdrag var att sköta om byggnaderna på ön. Se till att inga obehöriga gick i land och att skapa sig ett bra liv, hitta tillbaka till den glada och lättsamma person som han en gång varit.

Dolls_hung_in_Santana_Barrera's_chinampa_in_Xochimilco (1).jpg

Don Julián Santana Barrera  lämnade sin familj och bosatte sig på den lilla ön för att få ro i själen. Så blev det inte, snarare tvärtom ...

För Don Julián Santana Barrera mådde inte bra. Han hade länge lidit av mardrömmar och känt sig orolig, rent av ångestfylld. Nu hoppades han att det var här, på en av öarna i området som brukar beskrivas som Mexikos Venedig, som han äntligen skulle hitta tillbaka till sig själv, få ro och återhämta sig tillräckligt för att kunna åka tillbaka till frun och barnen, bli den gode far han egentligen ville vara.

Det var planen. Visserligen inte uttalad, men i tankarna hade han börjat formulera den. Don Julián Santana Barrera var inte en man med talets gåva, men han tänkte desto mer. Att få vistas i den friska luften, att få vakna till fåglarnas sång, etablera en vacker trädgård att påta i och att leva på det naturen gav skulle ge honom det lugn han så väl behövde.

Hemsk syn

Inledningsvis gick det bra. Don Julián Santana Barrera började få ordning på ön. Han kände stråk av glädje igen och han började se fram emot att gå upp i gryningen för ännu en dags hårt arbete.

Tills den fruktansvärda morgon då allt vände.

Det var en morgon som alla andra. Fåglarna sjöng lika högt. Blommorna doftade lika starkt. Solen värmde.

Don Julián Santana Barrera började dagen som vanligt, med bönor och chilaquiles, gårdagens tortillas uppvärmda över elden med grön chili.

Han blickade ut över vattnet, som blänkte av solreflexer, sträckte på sina värkande muskler – han hade arbetat hårt under gårdagen – och lät blicken stanna till vid strandkanten.

Först trodde han att det var en praktfregattfågel som bestämt sig för att landa intill hans ö. För inte kunde det väl vara ...

Don Julián släppte tallriken och rusade ner till vattenbrynet. Hela hans inre protesterade. Det han såg var för hemskt för att vara sant.

Det var en liten flicka som flöt i de stilla vågorna. Hennes mörka hår strömmade fram och tillbaka. Klänningen svepte i vattnet. Don Julián vadade ut och drog in barnet till land.

Flickan var död, och hade så varit i flera dagar. Don Julián försökte ändå rädda henne, gjorde vad han kunde för att få den lilla tillbaka till de levandes värld.

När han insåg att det var omöjligt skrek han rakt ut.

Hittade docka

Där kunde historien ha slutat. Don Julián hade ju inget med den lilla flickans död att göra. Hon hade drunknat, och det i sig var en tragedi. Framför allt för flickans familj. Varken polisen eller någon annan anklagade den lille senige mannen för hennes död.

Ändå kunde Don Julián inte släppa tankarna på den drunknade flickan. Det lugn som han börjat förnimma inom sig var försvunnet. Istället grubblade han alltmer på den lilla flickans öde.

Han tyckte rent av att han hörde henne gråta under de långa nätterna. Han sov allt mindre. Vankade av och an på ön. Önskade att han aldrig gjort upptäckten den där tidiga morgonen.

Isla_de_las_muñecas_3.jpg

Den första dockan Don Julián hittade spikade han upp på öns lilla skjul.

När någon vecka gått var han omtöcknad av sömnbrist och oönskade tankar. Han längtade efter sina egna barn. Oroade sig för dem men kunde ändå inte fatta beslutet att återvända hem.

Den här morgonen åt han sina bönor direkt ur burken när han som vanligt blickade ut över vattnet. Det hade blivit en ritual, och även om han för bara några dagar sedan upptäckt flickan var det en morgonrutin han inte kunde släppa.

Nu såg han återigen något guppa på vattenytan. Men den här gången var det inget barn. Den här gången var det en plastdocka.

Don Julián kände frukosten vända sig i magen. Han vadade ut, greppade dockan, övertygad om att den tillhört den drunknade flickan.

Ett altare

Han hängde upp den illa tilltygade dockan i ett träd intill skjulet han bodde i. Tänkte att om han tog hand om dockan skulle flickans gråt om nätterna upphöra. Hoppades att han i och med denna handling skulle få ro och kunna leva som vanligt.

Nu började den verkliga mardrömmen. Det som nu händer Don Julián kan bara beskrivas som en form av besatthet.

Enligt sägnen börjar dockan tala till honom. Och den ger inte någon tröst på samma sätt som dockor brukar trösta sina ägare. Istället ger den honom en känsla av tvång. Han börjar intala sig att om en docka inte kan ge honom lugn kanske fler dockor kan göra det.

Isla_de_las_muñecas_4.jpg

Don Julián drabbades av en besatthet och samlade maniskt på dockor.

Don Julián blir i det närmaste manisk. Under de närmaste 50 åren hänger han upp alla dockor han kan finna.

På något sätt, hoppas han, ska dockorna fungera som ett slags altare, som ett offer för den lilla flickan. Genom att smycka ön med dockor i alla former och storlekar hoppas han kunna blidka den ande som han tror tagit ön i besittning. Den ande som en gång var den lilla drunknade flickan.

Det flyter i land flera dockor. Och Don Julián tar hand om dem alla. Vissa dockor har prydligt sydda kläder, andra är nakna. Vissa ser ut som vuxna kvinnor, andra är kusligt lika nyfödda barn. Ytterligare andra saknar huvud, armar, ögon.

Don Julián samlar på sig dockorna utan urskiljning. Han hänger dem på linor. Han spikar upp dem i håret på de väderbitna väggarna. Han knyter upp dem i träden.

Isla_de_las_muñecas_6.jpg

Don Julián kunde inte släppa tanken på den lilla drunknade flickan.

Men Don Julián får ingen ro. Det är som att ju fler dockor han hänger upp,
desto mer ångestfylld blir han.

Snart börjar det gå rykten om den lille mannen som ror runt i kanalerna, rotande i skräphögar som flutit i land. Att han samlar på dockor är ingen hemlighet. Ingen i någon av de förbipasserande båtarna har kunnat undgå att lägga märke till Don Juliáns projekt.

Kuslig syn

Hans samlande blir alltmer maniskt och han börjar bete sig alltmer underligt.

Dockorna hänger ute året runt. Regn, stormar och sol sliter på de en gång
så älskade ägodelarna. De dockor som en gång varit hela och rena är nu smutsiga och väderbitna och utgör en kuslig syn.

Don Julián finner ett lugn bland sina dockor. Han har även fyllt sin lilla stuga med dockor, och ibland tar han emot besökare för att visa dem runt på ön.

Isla_de_las_muñecas_9.jpg

Don Julián började hänga upp dockorna för att skydda den drunknade flickans själ. Under 50 års tid hängde han upp alla dockor han kunde hitta.

När han dör år 2001 är det i det närmaste en ruskig upprepning från den tragiska händelsen 50 år tidigare. Enligt sägnen hittas Don Julián nämligen drunknad på exakt samma plats som han sa sig ha hittat den lilla flickan på.

Den tragiska händelsen gör att ryktena tar fart och lokalbefolkningen börjar prata om att det kanske bor onda andar på ön. För att det spökar, att ön är hemsökt – och att det är den lilla flickans ande som går igen – finns det fort-farande många som tror. 

Vem var flickan?

Det är oklart om det någonsin funnits en liten flicka som drunknat och som flutit i land på ön. Polisen har aldrig bekräftat något dödsfall, och inte heller har någon familj trätt fram och anmält sin dotter saknad.

Kanske är det snarare så att ensamheten blev för mycket för Don Julián Santana Barrera, som redan när han flyttade ut på ön var skör och led av ångest.

Kanske var den drunknade flickan bara en ond dröm, en hallucination.

Oavsett vilket gjorde Don Julián verklighet av sin dröm och skapade på La Isla de las Muñecas en verklig scen av sin mardröm.

En skrämmande dröm som existerar än idag.

I Don Juliáns fotspår

Efter Don Julián Santana Barreras död började byborna lämna dockor på ön. Snart började även turister anlita båtar och skeppare för att få möjlighet att besöka ön och lägga dockor på olika platser på ön – allt för att få tur.

På senare år har ön blivit ett populärt turistmål, framför allt under halloween
då människor är extra intresserade av att bli uppskrämda.

Och det är svårt att inte känna kalla kårar på La Isla de las Muñecas. Flera besökare har återvänt till fastlandet, skakade efter besöket, övertygade om att de hört dockorna viska till varandra.

Publicerat