Maffians hitmen låg bakom tusen mord !

Godisaffären på Saratoga Avenue i New York var av det ovanligare slaget: på framsidan såldes slickepinnar till barnen, på baksidan lejda mördare till maffian.

Sällan har så många brottslingar haft så goda anställningsvillkor som i Murder Incorporated, eller Murder Inc som företaget blev känt som i 40-talets USA. Aktiebolaget Mord, med andra ord.


Eller ”Hyr en mördare” som det kanske skulle hetat med dagens språkbruk. Ett slags Manpower för kriminella, alltså. Specialdesignat för den undre världens skrupelfria härskare:

”Vill ni bli av med en besvärlig konkurrent? Vi ser till att han drabbas av en tråkig olycka.”

”Besväras ni av en ihärdig åklagare? Inga problem, för 500 dollar fixar vi så han aldrig mer kan gå till jobbet.” Ungefär så.


Fast kanske ska man inte raljera om en organisation som med tiden skulle ha över 1 000 personers liv på sitt samvete. Snarare måste man förfasas över hur ett brutalt brottssyndikat så länge kunde tillåtas agera som en självständig stat i staten. Skriva sina egna lagar. Agera både domare och bödel.


Hjärnan bakom Murder Inc var en till synes älskvärd och belevad herre vid namn Louis Buchalter, född och uppvuxen i Brooklyn.


Enligt legenden träffade han sin två år äldre partner Jacob Shapiro när de båda som unga försökte råna samma gatustånd.


De kom att utgöra ett perfekt par:
Shapiro en brutal sälle, snar att ta till våld. Buchalter en slug strateg med sinne för business. När de unga, vilda åren var över, var det den sistnämnde som drog upp linjerna för en helt ny typ av kriminell verksamhet: strikt affärsmässig och mer rumsren.I alla fall utåt sett.

 

hbm5barberare.jpgAlbert Anastasia mördades brutalt inne hos barberaren.

 

Lysande affärer
Vid den här tiden skakades New York av blodiga maffiakrig. Fem stora familjer slogs om makten i staden – samtidigt som de stora maffiabossarna försökte undvika att kopplas till de grova brotten.
Vad Buchalter skapade med Murder Inc var helt enkelt en firma som mot ersättning kunde utföra de smutsiga jobben.


Genom att anställa unga, skrupelfria gangstrar med löfte om höga löner och bästa möjliga försvarsadvokater om de åkte fast byggde han upp en stab av lika lojala som hänsynslösa mördare.


”Ledsen, kompis, men ta det inte personligt” är en klassisk replik hämtad från den här verksamheten. Den lejde mördaren skulle aldrig ha några personliga kopplingar till sitt offer. Allt var ren och skär business.
Vilket i sin tur gjorde att det nästan var omöjligt att spåra en gripen mördare till den ursprunglige uppdragsgivaren.
Och affärerna gick lysande. I alla fall i tio år.

 

Dödliga vapen
Hur många svarta liksäckar som Murder Inc i slutändan var ansvariga för visste förmod-ligen bara högste chefen Buchalter. Kanske närmare tusen, kanske ännu fler. Täckmanteln var dessutom perfekt: en godisaffär i hörnet av Saratoga och Liviona Avenue i Brooklyn.


Vid disken stod den till synes rara innehaverskan Rosie ”Midnight Rose” Gold och sålde snask till barn. I förrådet samsades sötsaker med dödliga vapen, som slussades ut genom bakdörren tillsammans med lejda mördare.
Allting snyggt och prydligt skött.


Men även framgångsrika firmor kan drab-bas av lågkonjunktur, särskilt om myndigheterna inte riktigt gillar deras verksamhet – och man dessutom hamnar under luppen hos en skicklig och äregirig distriktsåklagare.
Thomas Dewey var 34 år när han lyckades få storgangstern Charles ”Lucky” Luciano fälld för prostitution. Nu satte han – som chef för en stab på 60 personer – tänderna i Murder Inc.


Att hitta anställda som var beredda att tjalla för att slippa en mordrättegång visade sig i början vara svårt. Men de fanns.
En av dem hette Abe Reles, som länge tillhörde firmans mest fruktade mördare. Han var, som flera av sina kollegor, en virtuos när det gällde att ha ihjäl sina offer med en ishacka.

Genom att hugga dem rakt i örat kunde det till och med se ut som att de dött av en naturlig hjärnblödning.

 

När han 1940 blev föremål för en omfattande undersökning fick Abe Reles kalla fötter. Det fanns alltför många som kunde vittna om hans illdåd.
Mot löfte om straffimmunitet och ny identitet gick han med på att sätta sig med Thomas Dewey och avslöja allt han visste.

 

Kronvittne dog
Den 12 november 1941 skulle den första av många rättegångar äga rum. Den anklagade hette Albert Anastasia och var en av Murder Inc:s trognaste hitmen.


Men i gryningen inträffade något oväntat: kronvittnet Abe Reles föll ut genom fönstret på sitt rum på Half Moon Hotel på Coney Island och slog ihjäl sig mot trottoaren.


”Kanariefågeln kunde sjunga men inte flyga”, som en nyhetsreporter
(o)passande formulerade det. De sex poliser som var satta att bevaka Abe Reles vittnade samstämmigt efteråt att det var självmord.


Andra misstänkte dock att Murder Inc haft ett finger med i spelet.
Nu hjälpte dock inte denna ”lyckliga omständighet” den åtalade Albert Anastasia. Snarare tycks dödsfallet ha skärpt domstolens attityd gentemot hela firmans verksamhet.


Med hjälp av Abe Reles redan nedtecknade vittnesmål började en av historiens största mordhärvor sakta men säkert att nystas upp.
Det stora genombrottet kom när den annars så kolugne Buchalter lät mörda en anställd chaufför, Thomas Rosen, som han misstänkte – felaktigt, tycks det – också var på väg tjalla.


Mordet var hastigt och ovanligt klumpigt utfört – i alla fall för att vara arrangerat av Murder Inc – och kom att ge åklagaren nya, avgörande bevis.
Det blev början till slutet.


10 PROFILER INOM MURDER INC

hbm3louis.jpgLouis Buchalter – Hjärnan
Skolades som ung i det beryktade Gorilla Boys, ett gäng unga kriminella som terroriserade sydöstra Manhattan och fungerade som farmarklubb för de etablerade gangstersyndikaten. ”Lepke”, som han kallades, dolde sin kriminella verksamhet bakom en täckmantel som fackföreningsboss.

Var privat en mild, vänlig och frikostig chef och familjefar men ägde också den psykologiska blick som krävdes för att värva och välja lämpliga kandidater till jobben. Gick under jorden när Murder Inc krossades men överlämnade sig i augusti 1939 personligen till FBI-chefen J Edgar Hoover. Målet gick ända upp till Högsta domstolen, som beslutade om dödsstraff. 1944 avrättades Buchalter i elektriska stolen i Sing-Sing för mordet på Joseph Rosen.

hbm2shabiro.jpgJacob Shapiro – Gorillan
Kom från samma stökiga bakgrund i Brooklyn som sin partner Buchalter men saknade dennes skarpa hjärna och organisatoriska förmåga. Ägde istället en annan sorts hårdhet och en äkta kärlek till våld som tog sig närmast psykopatiska uttryck. Shapiro åtog sig med förkärlek själv några av de blodigaste jobben, som han enligt kollegorna utförde med ett brett leende på läpparna.

Ofta beskriven som en ”gorilla i kostym”, och fick smeknamnet ”Gurrah” för sin oförmåga att tala rent. Favoritkommandot ”Get out of here!” (Stick härifrån!) lät i hans mun snarare så. Dömdes aldrig för något våldsbrott men avtjänade en fängelsedom för utpressning när han 1947 drabbades av en dödlig hjärtattack.

Emanuel Weiss – Slaktaren
Buchalters trognaste anställde var utåt sett en framgångsrik fackföreningsman, samtidigt som han levde ett dubbelliv som knarklangare och hitman. Utförde det som anses som firmans mest berömda jobb – mordet på den judiske maffialedaren och spritsmugglaren Dutch Schultz.

Weiss och kollegan Charles ”The Bug” Workman skuggade Schultz till krogen The Palace Chop House i Newark och avvaktade tills denne lämnade sina livvakter för att gå på toaletten. De klev då lugnt in genom dörren och bad alla gästerna att lägga sig på golvet. Medan Workman öppnade eld mot livvakterna utförde Weiss mordet på Schultz när denne tvättade händerna, alternativt stod och pinkade. Avrättades för samma brott och i samma elektriska stol i Sing-Sing som sin chef Buchalter.

hbm4capone.jpgLouis Capone – Värvaren
Hade, trots sitt berömda efternamn, inga släktband till den mer berömde gangsterbossen i Chicago. Ägde däremot en stor talang för den mer administrativa sidan av Murder Inc. Capone, som fötts i Neapel, drev ett fik i Brooklyn som blivit ett populärt tillhåll för traktens unga smågangstrar.

De som verkade mest pålitliga och skrupelfria värvades till firman, sam-tidigt som Capone själv tog på sig uppgiften att med varsam hand medla mellan New Yorks största maffiafamiljer. Ett ekonomiskt och taktiskt snille som slut-ligen dömdes, precis som sin högste chef, för Rosenmordet och avrättades i samma elektriska stol.


Frank Abbandando – Psykopaten
Psykopat, lustmördare och sexualbrottsling. När en åklagare påpekade att han i alla fall erkänt en våldtäkt, svarade Abbandando: ”Nej, den räknas inte riktigt. Jag gifte mig ju med tjejen efteråt.” Hade som tonåring sänts till ungdomsvårdsskola för att ha spöat upp en polis och gjorde, tack vare sitt osedvanligt snabba löpsteg, en kort karriär i skolans basebolllag.

I en gatustrid ska han ha flytt och sprungit så snabbt runt byggnaden att han hann ifatt sin förföljare och kunde skjuta honom i bakhuvudet. Hade annars köttyxan och ishackan som sina favoritvapen eftersom ”de är i stort sett ljudlösa”. Begick ett berömt mord på lånehajen och misstänkte tjallaren George Rudnick, som dödades med 63 hugg, strypsnara och fick skallen krossad. Avrättades i Sing-Sing 1942.


Samuel Levine – Prästen
Starkt troende jude som konsekvent vägrade att utföra mord på sabbaten. Hade varit den berömde gangsterbossen Lucky Lucianos hejduk och tagit livet av två konkurrerande maffia-ledare, Joe Masseria och Salvatore Maranzano innan han värvades till Murder Inc.

En av firmans få medlemmar som lyckades undvika att gripas. Försvann från radarn runt 1940 men levde bevisligen fram till 1972 – till synes ett stillsamt liv om fackföreningsman och skötsam familjefar.

Frankie Carbo – Boxaren
Gjorde redan som 11-åring debut inom den organiserade brottsligheten i New York. Åtalades för fem mord för Murder Inc men fälldes aldrig. Blev istället en av firmans få gangstrar som gick vidare in i maffiavärlden.

Eftersom Carbo var en kraftig kille blev han snabbt en populär livvakt. 1947 ska han ha arrangerat mordet på den legendariske gangstern Bugsy Siegel. Men han blev också maffians man inom boxningsvärlden, med uppgift att ordna och fixa matcher. Till hans stall hörde bland andra Sonny Liston, som
senare förlorade VM-titeln mot svenske Ingo. Carbo dömdes till fängelse men släpptes på grund av dålig hälsa och flyttade till Florida. Där dog han en naturlig död 1976.

Vito Gurino – Kycklingdråparen
Fick sitt smeknamn ”Chicken Head” för sin vana att träna prickskytte på levande och löpande höns. Försökte, till skillnad från de flesta av sina kollegor, aldrig att verka vare sig sofistikerad, bildad eller välklädd. Snarare tycktes han njuta av att visa upp och utveckla sin brutala och morbida sida, som med åren tog sig allt blodigare uttryck.

Det han saknade i finess kompenserade han med entusiasm för sitt jobb. Beskrevs senare av åklagaren som en person som ”älskade att mörda”. Skrek hysteriskt när han greps och gick med på att tjalla för att slippa elektriska stolen. Dog istället efter att i 17 år ha varit inspärrad på ett dårhus för kriminella.

Oscar Friedman – Poeten
Mager, långhårig och orakad var Friedman firmans geni när det gällde att få känsliga fordon, som använts vid mord, att försvinna. ”Ge dem till Oscar!” blev internt slang för ”Uppdraget slutfört”, varvid han mot en ersättning av 50 dollar förvandlade dem till oidentifierbart skrot med hjälp av en blåslampa och ett syrabad. Åtminstone var det vad hans chefer trodde.

I själva verket sålde han dem till en bilhandlare som han kände, vilket i slutändan bidrog till att ge polisen de bevis som krävdes för att krossa Murder Inc. När han pressades på sin roll i firman erbjöd han sig att bli tjallare. ”Ni finner mig i parken, där jag sitter på en bänk och läser poesi”. Åklagaren som förhörde honom kallade honom ”den ende som någonsin lyckades lura Murder Inc”.

Harry Strauss – Stryparen
Stjärnan i Murder Inc, en iskall mördare som ansågs lika skicklig med strypsnaran som med pistolen och ishackan. Vägrade dock att bära vapen när han inte ”var på jobbet”, för att inte riskera att gripas av polisen. ”Pittsburgh Phil”, som han kallades, anses själv ha utfört över 100 mord men fälldes bara för ett enda av dem.

1939 hamnade han i bråk med utpressaren Irving ”Puggy” Feinsten. I stridens hetta bet Puggy bort en bit av Strauss finger. Strauss band då sin antagonist i en position så att Puggy sakta ströp sig själv till döds. Kroppen fraktades sedan till en ledig hyrestomt och eldades upp. Dödsstraffet – avrättning i elektriska stolen – verkställdes i Sing-Sing 1941.

 

 

hbm1dewey.jpgÅklagaren Thomas Dewey …


… blev en av sin tids mest beundrade män. Det kom att skrivas hyllmeter om denne journalistson från Michigan som avbrutit en lovande karriär som sångare (!) för att utmana samhällets farligaste män.


1948 var han på vippen att vinna presidentkampanjen mot Harry S Truman och skulle fyra år senare spela en viktig roll vid valet av partikamraten Dwight D Eisenhower.


Denne rättskaffens man anses också som en av de stora läromästarna för den unge Richard Nixon. En ödets ironi, förstås, med tanke på presidentens roll i den skumma Watergateskandalen många år senare.

Publicerat