Majoren höll sin fru inlåst i 33 år

Text: Andreas Jemn
Foto: Riksarkivet, Privata, Shutterstock

Ulrikas bror var bankrutt och tvingade henne att gifta sig rikt. Men äktenskapet med den välbärgade major Adrian Hertzenhielm blev en mardröm. När grannarna bröt sig in och hittade Ulrikas kropp kalasade råttorna på kvarlevorna.

I allmogens ögon var Hans Gustaf Hiort af Ornäs en fin karl, ja, en riktig herreman. Men de hade ingen aning om att adelsmannen var skuldsatt upp över öronen och fattig som en kyrkråtta. En som däremot hade full insyn i Hans Gustafs skrala ekonomi var den lömske majoren Adrian Hertzenhielm. Det var han som ägde de största fodringarna.

Därför var det inget lätt besök som Hans Gustaf hade framför sig. Han
var på väg från hemmet i Ornäs till majorens flotta bostad Ramsnäsholm, vackert beläget vid Viksjön i hjärtat av Dalarna, ett par mil från Falun.
Det var en vacker vårdag. Björkarna var på väg att slå ut och sjön kluckade bortom trädgården. När Hans Gustaf steg ur sin droska hälsade de båda männen på varandra. Hans Gustaf Hiort af Ornäs hade ingen aning om den lömske majorens planer. Han lät sig ledas in i det stora huset, förbi den nigande pigan och in i salongen. Major Hertzenhielm knäppte med fingrarna och snart stod det förfriskningar på bordet.

majorenklar.jpg

Adrian Hertzenhielm


De båda herrarna började med att ösa artigheter över varandra, även om det tog emot för gästen. Han hade hört ryktena om majoren på bygden. Allmogen avskydde honom. Hans temperament och vrede var en illa dold hemlighet.

Men nu fanns det inget att be för. Hans Gustaf harklade sig och tog sats. Hans ärende var delikat – det gällde respit med återbetalningarna av de stora lånen.

Majoren var belåten. Han hade väntat på detta och hade för avsikt att dra nytta av situationen. Han drog på svaret, men till slut kröp det fram att majoren tänkte resa till Ornäs dagen efter för att be om systern Ulrikas hand.

Hans Gustaf blev nervös, för det var knappast den svåger han hoppats på. Visserligen var han förmögen, men han var inte särskilt fager. Dessutom var han en elak och i allmänhet mycket osympatisk person.

Major Hertzenhielm var inte medveten om att han var illa omtyckt av sin omgivning. Snarare beundrade han sig själv. Inte kunde det finnas någon stiligare karl i hela Dalarna, eller rent av i hela Sverige, resonerade han. Dessutom var han charmad av sin egen sociala talang – och tur var väl det, för alla andra drabbades av magknip och ångest.

Ofrivillig brud
Herremannen Hiort af Ornäs kände sig fångad. Hans kära syster, Ulrika, var en av traktens sötaste flickor och inte intresserad av att gifta sig med majoren. Men Hans Gustaf fattade ett beslut – det fick bli bröllop. Ulrika var tvungen att offra sig för familjens bästa.

Ingen visste då att Ulrika redan hade en käresta, den trevlige Alfred som arbetade på lantmäteriet. Han hade inga pengar men ett stort hjärta. Så när majoren dök upp dagen efter på Ornäs blev Ulrika förfärad.

Han kom i ett vackert ekipage längs Dalälven och steg ut ur vagnen som om han vore kejsare Napoleon. Adrian Hertzenhielm kromade sig i sin uniform och det dröjde inte länge förrän det stod klart för alla vad Ulrikas bror hade i kikaren tillsammans med den förskräcklige karlen.

majorenbild.jpg




Hans Gustaf följde nervöst mötet från bakom draperierna. Majoren insåg snart att flickan avskydde honom som pesten, och vred ställde han brodern mot väggen. Om han inte ville bli vräkt skulle han snarast se till att få flickan i brudklänning.

Hans Gustaf spelade upp hela sitt register mot systern, med tårar och hot om evig vanära. Ulrika grät i förtvivlan och tvingades till slut att ge upp. Hon fick i hemlighet besöka Alfred en sista gång. Han blev så bestört att han hotade ta sitt liv i den brusande älven. De skildes åt i djupaste sorg.

Brustet hjärta
Den 7 januari 1803 stod Ulrika brud på Ramsnäsholm. Majoren stod brett leende, men hans unga hustru var blek som ett lakan. Hela församlingen led med henne, men det förstod inte majoren. Han hade fått en troféfru som dessutom verkade lätt att kontrollera. Det passade honom utmärkt.

Det dröjde inte länge förrän Ulrikas liv förvandlades till ett helvete här på jorden. Majoren visade sig tokigare än någon kunnat ana. Han slog henne och låste in sin unga fru på hennes kammare. Ulrika var förtvivlad, men det fanns ingenstans hon kunde vända sig. Alla var rädda för majoren.

Efter ett par år fick paret ett barn. När majoren fick höra att det blev en liten flicka ville han inte se henne. Ulrika var lycklig – äntligen hade hon någon att älska. Flickan fick heta Kristina och tillsammans levde de i sin egen sagovärld.

Detta tyckte inte majoren om. Han hatade att barnet fick den omtanke som han skulle haft. Som straff ryckte han bort flickan från Ulrika och skickade iväg henne till Stockholm, bara 6 år gammal.

För Ulrika var detta dödsstöten. Hennes hjärta brast och hon var övertygad om att maken hade dödat flickan. Majoren visade nu sin allra grymmaste sida och låste in sin fru i en kammare på vinden. Här fick hon sitta år in och år ut, med väldigt lite mat och utan riktiga kläder eller täcke. Om nätterna kom råttorna nära och försökte bita henne.

majorenritning.jpg

Ulrika försökte skydda sig mot de rovgiriga råttorna.

 

Kom för sent
Samtidigt, i Stockholm, växte Kristina upp, och på en bal träffade hon den stilige löjtnanten Theodor Starenflycht. Det var något magiskt som omgav dem. De unga tu kände sig så säkra på varandra. Det var som om de alltid känt varandra.

Theodor var tagen av kärlek och skrev till majoren om att få gifta sig med dottern. Adrian Hertzenhielm mottog brevet på ett översvallande sätt. Han var kluckande nöjd på det sjuka sätt som gjorde personalen på Ramsnäsholm skrämd. Dagen efter skrev han tillbaka och godkände att de unga skulle få gifta sig. Men det innebar också att Kristina för första gången sedan hon var 6 år gammal skulle få komma hem och då också träffa sin mamma.

Ulrika, som nu var nedbruten av sorg och sin makes vanvård, trodde inte på att Kristina var hennes dotter. Sorgsen åkte Kristina hem. Hon ville
så gärna ta hand om sin mor men fick inte för pappan.

Adrian Hertzenhielm höll långsamt på att svälta ihjäl sin hustru. Alla de
pigor och drängar som försökte ge henne mat åkte ut ur huset samma dag. Men han skulle få bekymmer. När Kristina och Theodor gift sig och fått barn flyttade de till Dalarna och Ornäs. Nu började Kristina ställa krav på att få ta hand om sin mor, för ryktet om vanvården hade nått henne.

majorenritningljus.jpg

Ulrika kunde inte ta sig förbi den låsta och tunga trädörren.



Kristina visade på en oanad styrka. Hon tog upp kampen mot sin far för att få hämta hem sin mor.

Men Kristina hade kommit för sent. Uppe på sin kammare, utan vare sig mat eller värme, var Ulrika på väg att ge upp.

Fasansfull syn
På Ramsnäsholm var tjänstefolket oroliga. När de inte hört ett livstecken från Ulrika på flera dagar väntade de på att majoren skulle resa bort. Med hjälp av grannar tog de sig sedan in i kammaren, där de möttes av en fruktansvärd syn. Ulrika var död sedan flera dagar och råttorna hade ätit på hennes utmärglade kropp.

Kristina möttes snart av det fruktansvärda beskedet. Förkrossad reste hon och Theodor genast dit och tog med Ulrika till kyrkogården i Korsnäs. Adrian kom snart hem till Ramsnäsholm och upptäckte att hustrun saknades. För honom var det ett hårt slag. Den elake gamle majoren hade inte längre kontroll över människorna i sin närhet. Därför kastade han sig in i sin droska och gav drängen order att köra till Ornäs.

Adrian Hertzenhielm förstod att allt var förlorat men tänkte använda sitt sista trumfkort för att hämnas på dottern. Det blev en rejäl sammandrabbning och innan Adrian gick ut genom dörren delgav han Kristina och Theodor den mörka hemlighet han burit på sedan den dag han välsignat deras äktenskap: de båda makarna var halvsyskon.

Adrian Hertzenhielm hade haft en kort affär med Theodors mamma. Han hade vetat om detta hela tiden och ändå låtit det unga paret gifta sig.
Majoren gick hånskrattande därifrån.

Förlorade vettet
När Adrian Hertzenhielm kom hem till Ramsnäsholm väntade polisen. Han skulle ställas inför rätta som ansvarig för Ulrikas död.

Rättegången hölls i häradsrätten vid byn Strand som ligger vid Viksjön, nära den stora sjön Runn. Inför domstolen hade en lynchmobb samlats för att ta livet av majoren. Han fördes skakande in i rättegångssalen medan människor spottade och kastade sten efter honom.

Men han kunde inte dömas. Mitt under pågående rättegång insåg man att en adelsman var tvungen att ställas inför rätta i en högre instans.

I väntan på detta skickades Adrian Hertzenhielm istället hem till Ramsnäsholm.

Han skulle komma att förlora förståndet och vårdades i hemmet. En ny piga vanvårdade honom de sista månaderna innan han dog ensam i sin säng.

 

 

Publicerat