Mördaren lämnade Elin att dö i snön

Elin Viklund gick hemifrån en iskall vinterkväll – för att aldrig återvända. I skogen mötte hon en brutal mördare. Trots att ingen dömdes för mordet så är mordplatsen fortfarande det största mysteriet.

Text: Andreas Jemn
Foto: Emil Göstas, Digitalt Museum, Anna Karin Andersson, Shutterstock, Wikimedia Commons

Fredagskväll, den 17 december 1915. Elin Viklund stod vid fönstret till sina föräldrars torp och tittade ut i mörkret som lagt sig över den djupa Dalaskogen. På himlen hade stjärnorna tittat fram och lyste upp den annars kolsvarta himlen.

Elin skulle gå till poststationen i Nyhammar några kilometer bort för att hämta familjens post och hennes pappa var i full gång med att leta upp älgskinnshuden så att hon inte skulle behöva frysa.

Elin var inte rädd för att gå genom den mörka skogen eller på den ensliga vägen, trots att den siste svenske stråtrövaren Carl Skoglund härjade i trakterna. Detta var hennes hembygd. Och hon kunde ta en liten rast hos familjen Lönn på vägen om det behövdes. De brukade uppskatta när hon kom på besök.

Pappa klappade om henne kärleksfullt innan hon gick ut. Han brukade göra så, men han hade ingen aning om att det var sista gången han skulle få se sitt älskade barn i livet.

Två unga kvinnor och en man.

Elin Viklund tillsammans med vännerna Elin och Albin.

Ingen visste heller att Elin var gravid i tredje månaden och pappan var hennes fästman Karl, som skulle bli hennes man några veckor in på det nya året. Så det var ingen brådska att informera alla nära och kära ännu om den saken.

Elin gick iväg längs vägen och förbi kurvan. Klockan var bara runt halv fem på eftermiddagen, men eftersom det var nära jul och årets mörkaste tid så var det redan mörkt som natten.

Samtidigt var traktens läkare Gunnar Furugård på väg förbi Elins hem i Frötjärn för att göra ett hembesök. Han kördes som vanligt av sin gode vän, Frank Cornelius. En gedigen dalkarl, lite surmulen till det yttre men under ytan en varm och hjälpsam person.

Ung man

Denna kväll skyndade Frank på sina hästar ordentligt. De hade några kilometer kvar till den väntande patienten i Grangärde när de passerade bron över Frötjärn. Där hoppade Frank till och frågade läkaren om han såg den märklige ynglingen som stod vid bron och tittade ner i det frusna vattnet.

Läkaren vände sig om och såg den unge mannen som stod där och stirrade rakt ner, utan att göra någon ansats till att vare sig hälsa eller titta efter hästekipaget. Både Gunnar och Frank tyckte det var mycket märkligt, men ingen av dem kunde riktigt se vem det var.

Det enda männen med säkerhet kunde avgöra var att det nog var en ung man, omkring 20 år eller så, inte mycket äldre.

Snart glömde de bort hela händelsen och skyndade vidare mot den stackars patienten i Grangärde. Väl där gick besöket ganska snabbt. Det var inget allvarligt och både Gunnar och Frank avböjde något att äta efteråt. Det fick räcka med kaffe. Det började bli sent och utomhus var det runt 30 grader kallt. Båda männen ville hem, så de tog farväl av sin patient och dennes familj och påbörjade återfärden till Furugårds läkarstation i Nyhammar.

Elin, till höger, med en väninna.

Där hade Elin Viklund förresten arbetat som assistent hela sommaren och Furugård var mycket förtjust i henne. Elin var en trevlig flicka som alla besökarna uppskattade. Det hände aldrig att han behövde säga till henne om något, vilket var skönt eftersom Furugård inte var en person som tyckte om att hamna i konflikter med andra.

Hästarna reagerade

Vagnen gick på medar över den snöfrusna vägen och nu var månen uppe och lyste upp vägen, i alla fall fram till nästa kurva. När de kom fram till bron över Frötjärn igen, där den unge mannen stått och stirrat ner i vattnet, blev Frank Cornelius hästar plötsligt som förbytta. Vilda och upprörda tvärstannade ekipaget och vägrade gå över bron.

Varken Frank eller Gunnar hade varit med om något liknande med de här hästarna förr. De brukade vara tryggheten själva.

Men inget hjälpte, så kusken fick hoppa ner på marken. Han klappade sina oroliga hästars mular och pratade lugnande med dem och ledde hästarna över bron.

På kuskbocken satt doktor Furugård och funderade över vad som hade farit i hästarna. Sedan kom han att tänka på den unge mannen som stått vid brokanten och stirrat. Kanske hade han tagit sitt liv? Något var väldigt märkligt, men han såg inga spår efter någon.

Efter ungefär 100 meter lugnade hästarna ner sig, så Frank kunde hoppa upp på sin plats igen och de fortsatte hemåt. Men det var något obehagligt över hela situationen och de reste under tystnad.

Hittades död

Den natten kom Elin inte hem. För hennes föräldrar var det inte ovanligt att hon valde att sova över hos familjen Lönn eller någon annan bekant när det var så kallt ute. Men när klockan började närma sig middag på lördagen och man inte hört något från henne började man bli bekymrade.

Elins lillebror Elis fick i uppdrag att ge sig av för att leta efter sin syster. Ute på vägen mötte han sin gode vän Axel Andersson, som var på väg med timmer, och fick lift med honom.

Flygfoto över glesbygd.

Här, nära föräldrahemmet i Grangärde finnmark i södra Dalarna, hittades Elin död.

När de kom till bron över Frötjärn tittade Elis av en ren händelse in i skogen. Där fick han se något bekant – ett klädesplagg som såg ut att tillhöra hans syster. Elis blev alldeles kall inombords och skrek till kusken att stanna hästen, och båda hoppade ner, tittade oroligt på varandra och gick mot skogen.

Båda såg att det fanns spår i snön. Det såg nästan ut som blod och de gick några meter in bland tallarna. Snön låg hög, men det hade varit kallt så länge att den frusit och det gick att gå högt upp på snöhögarna.

Där hittade de Elis storasyster mellan två höga träd. Hennes kläder var i oordning och näsduken och hennes pälsmössa låg bredvid henne.

Axel fick den tunga uppgiften att åka hem till Elins föräldrar tillsammans med deras förtvivlade son och berätta att deras dotter låg död i skogen.

Polisen tillkallades

Ingen kunde förstå vem som hade gjort det här mot Elin. Att Elin råkat ut för en olycka var omöjligt. Hon var van vid skogen och vägen, dessutom väl påklädd.

Hennes far insåg snart att någon måste hämta länsman så att saken kunde bli utredd. Det dröjde inte länge förrän landsfiskalen i Grangärde, Robert Murelius, kom till familjens stuga. Där mötte han en familj i djup sorg.

Han tog sig ut till mordplatsen och undersökte Elin. Han såg snart att flickan hade slagits med något hårt i bakhuvudet. Det rörde sig utan tvekan om mord.

Porträttbild av en medelålders man.

Landsfiskal Robert Murelius höll i utredningen.

Genast funderade Murelius på om det kunde vara Uvbergsmördaren. Han hade slagit ihjäl sin fru två år tidigare och fanns fortfarande kvar någonstans i de mörka skogarna. Eller så kanske det var en luffare som såg en ensam kvinna i skogen. Teorierna var många och Murelius behövde hjälp.

Hjälpen kom i form av ridande poliser från Grängesberg och Ludvika. Dessa började genast att förhöra människorna i trakten. Man behövde ett spår eller ett vittne som kunde ge en ledtråd om vad som hänt.

Beskyllde fästmannen

När doktor Furugård blev inkallad blev han bestört. Han mindes tydligt vad som hänt på kvällen. Både han och Frank Cornelius lade samman pusselbitarna. Den unge mannen de sett på bron måste ha varit mördaren.

Det låg också på Furugårds bord att utföra obduktionen på sin tidigare assistent. En svår uppgift för doktor Gunnar Furugård, men han hoppades att det skulle föra polisen närmare lösningen.

När hans rapport kom spred nyheten sig från torp till torp genom hela finnmarken.

Elin hade blivit nedslagen med något hårt, insläpad i skogen och våldtagen för att slutligen bli strypt i snön.

Hela bygden fylldes av vrede och rykten gick kring vem det kunde vara. Lättast var det att lägga skulden på en luffare som synts till några veckor tidigare. Men den mannen var borta sedan länge.

Gunnar Furugård och Frank Cornelius, däremot, var säkra på vem den skyldige var – Elins fästman Karl, han som hon skulle gifta sig med och till våren få ett barn tillsammans med. Visserligen visade Karl sig ledsen på bygden och alla trodde på honom. Men inte de båda männen som kom över bron den där mordkvällen. De båda var nu säkra på att det var Karl som stått där.

Erkände mord

Landsfiskal Murelius var uppgiven. Han hade inga ledtrådar att gå efter. Det fanns inga vittnen, bortsett från doktorn och hans vän. Och inte heller fick han hjälp från Stockholm. Statspolisen hade inga detektiver att skicka till Dalarna och finnmarken nu när julen stod för dörren.

Sorgen hängde tung hemma hos familjen Viklund under julhelgen. Och förebråelserna – Elins far anklagade sig själv. Varför hade han inte själv gått och hämtat posten? Dessutom hade Furugård berättat att deras Elin hade varit med barn. De hade inte bara förlorat en dotter utan också ett barnbarn.

Kyrkan fylldes till brädden av rädda och oroliga församlingsbor när Elin begravdes på annandagen. För lika ledsna som de var för att Elin gått en våldsam död till mötes, lika rädda var de över att mördaren gick fri och rörde sig fritt bland dem i samhället.

Granngärde prästgård.

Grangärde prästgård. Här bodde prästen som konfirmerade och jordfäste Elin. Han skulle också ha vigt henne efter helgerna.

Det var kyrkoherden Anders Magnevill själv som höll i begravningen. Han kände Elin väl och hade bara gott att säga om henne.

Kyrkoherden berättade mjukt om Elin. Sedan blängde han ilsket på var och en av de vuxna, hytte med näven och pekade upp mot Jesus på korset. Det var de vuxna som hade ansvar för ungdomen, det skulle de komma ihåg, var och en av dem.

En av dem som lämnade kyrkan efter ceremonin var Elins fästman Karl, som fortfarande var väldigt ledsen, åtminstone utåt. Ingen visste att han i hemlighet planerade att gifta sig med en annan flicka. Två år senare tog han båten från Göteborg till Amerika med henne.

Karl dog redan på 1940-talet och enligt släktingar erkände han mordet på Elin på sin dödsbädd.

Men även om det mysteriet anses löst kvarstår ett annat. Ända sedan dagen då Elin mördades för över 100 år sedan har någon okänd hedrat platsen hon dog på. Än idag ligger det alltid en hög med granris på mordplatsen. Ingen vet vem som lägger dit den och det finns inga fotspår efter personen som lagt granriset där, varken på barmark eller när det snöat. 

Publicerat