Mysteriet med det ihåliga myntet

Text: Anton Dilber
Foto: Shutterstock, Wikimedia Commons

1957 kunde FBI avslöja ett sovjetiskt spionnätverk som utgick från KGB-officeren Vilyam Genrikovitj Fisher — mer känd som Rudolf Abel. Allt hade börjat fyra år tidigare, med ett ihåligt mynt …

Måndag kväll den 22 juni 1953 knackar den 13-årige tidningspojken Jimmy Bozart på en av dörrarna i ett lägenhetshus på Fulton Avenue i New York. Han har kommit för att leverera dagens exemplar av Brooklyn Eagle till en prenumerant.

Dörren öppnas av en vänlig dam som är skollärare. Hon brukar ge Jimmy 50 cent varje gång han levererar tidningen, fast den bara kostar 35. Resten får han behålla som dricks. Men idag går transaktionen inte lika smidigt som vanligt.

– Ledsen Jimmy, jag har ingen växel… Kan du växla en dollar?

Jimmy känner efter i fickorna. Nej, han har inte tillräckligt. Så han knackar på hos några grannar för att höra efter om de kan hjälpa honom att växla. Efter en del om och men är saken löst, och Jimmy försvinner iväg med mynten rasslande i sin vänsterhand.

I trappen råkar Jimmy snubbla och tappa mynten i golvet. Då gör han en enastående upptäckt: ett av mynten har gått itu! Det är ett femcentsmynt, en “nickel”, och inuti myntet hittar han en svart mikrofilm.

Väl hemma undersöker Jimmy och hans far mikrofilmen under en lampa med ett förstoringsglas. Den ser ut att innehålla rader av märkliga sifferkombinationer.

Jimmy berättar allt för en tjejkompis vars pappa är polis, och snart har polisen beslagtagit myntet och överlämnat det till FBI. Där upptäcker teknikerna att mikrofilmen innehåller 207 stycken femsiffriga kombinationer. Sannolikt ett hemligt meddelande. Vem har skickat det? Och till vem är det ämnat?

Myntet visar sig bestå av en åtsida och en frånsida som inte hör ihop — de har tillverkats under två olika år. Det visar sig även att bokstaven R i ordet “TRUST” innehåller ett mikroskopiskt borrhål — tanken är med största sannolikhet att man ska kunna sticka in en nål i det för att lättare kunna öppna myntet.

FBI-agenter håller en rad förhör. Såväl med boende i lägenhetshuset på Fulton Avenue som med en rad tillverkare som säljer ihåliga mynt. Tyvärr ger det ingenting. Ingen har någon aning om vad man pratar om, och man hittar inga liknande mynt. Gåtan förblir därför olöst under de kommande fyra åren.

kGB3.jpg

 

Falskt namn
Först den 4 maj 1957 börjar det hända saker, när en märkbart berusad man stiger in i på USA:s ambassad i Paris. Han heter Reino Häyhänen och är 36 år gammal men i hans pass står det att han heter Eugene Nicolai Maki och att han är född i New York. Han berättar för den förvånade ambassadpersonalen att han är officer i den sovjetiska säkerhetstjänsten och att han under de senaste fem åren har varit stationerad i USA. Nu har KGB kallat hem honom till Moskva. Tanken på att behöva återvända till Sovjetunionen fyller honom med skräck och därför vill han nu hoppa av till väst.

Ambassadens CIA-agenter är först skeptiska till mannens historia, men de vidarebefordrar ändå informationen till berörda myndigheter i USA. Där visar det sig snart att Häyhänen talar sanning: när FBI genomsöker hans lägenhet i New York hittar de ett finskt 50-marksmynt som är mycket likt den nickel som hittades 1953. Myntet har fogats ihop med två olikartade sidor, och bokstaven A i ordet “TASAVALTA” innehåller ett litet borrhål.

Nu när FBI förstår att Häyhänen är bekant med denna typ av mynt, ber man honom att avslöja de chiffernycklar han har använt i sin spionverksamhet. Tack vare det kan teknikerna snart dechiffrera de sifferkombinationer som låg gömda i den ihåliga nickel som hittades 1953.

Det visar sig vara ett meddelande till Häyhänen från KGB som gratulerar honom till hans ankomst till New York. Ett meddelande som Häyhänen har missat, eftersom han råkade slarva bort myntet innan han fick tillfälle att öppna det.
KGB1.jpg

 

Kodad hälsning
Därmed var gåtan med det hemliga meddelandet löst. Men nu kom den viktigaste frågan: Vilka var egentligen Häyhänens uppdragsgivare i USA? Häyhänen uppgav i förhören att hans första kontaktman i New York hade haft kodnamnet “Mikhail”. Hans verkliga identitet var oklar men Häyhänen hade fått intrycket att han var en diplomatisk officer och att han på något sätt var knuten till antingen den sovjetiska ambassaden eller USA.

Mikhail var medelålders, mörkhårig och normalbyggd. Han hade en långsmal näsa och var runt 1.75 meter lång. De hade haft kontakt mellan 1952–1954.
FBI kollade upp de officiella sovjetiska representanter som hade befunnit sig i New York under den perioden. Den mest trolige kandidaten blev Mikhail Nikolajevitj Svirin, förstesekreterare i Sovjetunionens FN-delegation. När FBI-agenterna visade Häyhänen ett foto på Svirin, stramade han omedelbart upp sig i stolen och utbrast:

– Det är han. Inget tvivel om saken, det är Mikhail.

Svirin hade dessvärre lämnat USA under det året, så det fanns inget sätt för rättvisan att komma åt honom. Men hur var det med Häyhänens senare uppdragsgivare – den KGB-officer som hade tagit över efter Mikhail 1954?
Hans kodnamn var “Mark”. Häyhänen kände varken till hans adress eller hans verkliga namn men han kunde ändå ge FBI några intressanta upplysningar. För det första var Mark en KGB-överste som på ett eller annat sätt varit involverad i spionverksamhet sedan 1927. Till USA hade han kommit 1948 eller 1949 genom att illegalt korsa gränsen från Kanada.

Mystisk fotograf
Häyhänen hade träffat honom första gången under sensommaren 1954, på en biograf. För att identifiera sig hade Häyhänen enligt överenskommelse burit en blåröd slips och rökt pipa.

Häyhänen fick därefter många olika uppdrag av Mark, både i New York och i andra amerikanska städer.

Mark var ungefär 50 år gammal, möjligtvis äldre. Han var normalbyggd, ungefär 1.78 lång, och hade tunt grått hår. Han var en skicklig fotograf.
Vid ett tillfälle hade Mark tagit med Häyhänen till en lokal där han förvarade fotoutrustning. Byggnaden låg nära gatorna Clark och Fulton Street i Brooklyn. Lokalen låg på fjärde eller femte våningen.

FBI kunde snart ringa in en intressant kandidat: på adressen 252 Fulton Street fanns en viss fotograf Emil R Goldfus, som hyrde en fotostudio på femte våningen sedan januari 1954. Dessförinnan hade han även hyrt en förvaringslokal på samma våning.

Goldfus hade försvunnit ungefär tre veckor tidigare. Men FBI satte huset under bevakning.

Misstänkt beteende
Den 28 maj 1957 observerades plötsligt en man i närheten av huset som stämde överens med Häyhänens beskrivning. Mannen betedde sig misstänkt, som om han försökte avgöra om någon skuggade honom. Han lämnade snart området utan att gå in i huset. FBI-agenterna beslutade sig för att vänta ut honom: om det verkligen var rätt man, skulle han nog återvända i sinom tid.
Det gjorde han också. Den 13 juni tändes plötsligt ljuset i fotostudion klockan tio på kvällen, och samme man observerades där inne. När han lämnade huset skuggades han av FBI-agenterna, som lyckades fota honom med dold kamera. När fotot visades för Häyhänen var denne tvärsäker:
– Ni har hittat honom. Det är Mark.

Mark greps i ett hotellrum den 21 juni. FBI-agenterna kallade honom “överste”, vilket fick honom att inse att Häyhänen hade förrått honom. Häyhänen var nämligen den ende som kände till hans rang.

I Marks bostäder och fotostudio hittade FBI mängder av spionattiraljer, som falska pass, ihåliga objekt av alla de slag, spionkameror, chifferskrift och en kortvågsradio. Mark teg som muren. Det enda han avslöjade var sitt namn: Rudolf Ivanovitj Abel.

Det var ett meddelande – till KGB. Hans överordnade skulle förstå vad som hade hänt när de läste namnet i tidningarna.

 

KGB2.jpgOOviss framtid
“Rudolf Abel”, som egentligen hette Vilyam Genrikovitj Fisher, dömdes till 30 års fängelse. Reino Häyhänen var ett av vittnena under rättegången.

En tid senare skulle den verkliga innebörden av deras relation bli klarlagd. Häyhänen, kodnamn “Vik”, hade varit en volatil och slarvig KGB-agent med stora alkoholproblem. Under en period då Fisher hade befunnit sig i Moskva, hade Häyhänen exempelvis slösat bort KGB:s pengar på sprit och prostituerade. Fisher hade till slut fått nog och begärt en ersättare och Häyhänen hade därför blivit hemkallad till Moskva.

Häyhänen lär ha förstått att hans framtid därmed såg mörk ut, vilket förklarar hans avhopp till väst.

Och det fick det sovjetiska spionnätverket i New York att falla ihop som ett korthus. Allt tack vare en uppmärksam tidningspojke.

Publicerat