Är vi alla gamla själar egentligen?

Text: Petter Karlsson
Foto: Shutterstock, Wikimedia Commons

En kinesisk bergsby är full av människor som hävdar att de en gång varit döda. Finns själavandring på riktigt? Och kan vi alla minnas våra tidigare liv – så länge vi inte dricker av en speciell soppa?

I det ständigt molniga gränslandet mellan liv och död finns ett mystiskt soppkök som mest liknar en tullstation. Här finns också finns affärer, toaletter, sovsalar och husdjur.

Man köper mat med främmande sedlar. Kläderna byts ut när de är smutsiga. Gatorna saknar asfalt. Alla talar samma språk som innan de dog. På något som beskrivs som en filmduk kan den döde se sitt förra liv, men ofta också sin egen begravning.

Här vistas alla själar i väntan på sin nästa kropp. Men bara den som inte dricker soppan får med sig minnen från sitt förra liv.

En ny febrig roman av skräckmästaren John Ajvide Lindqvist?

Nej, resultatet av intervjuer med 95 bybor i en liten avlägsen by i de kinesiska bergen.

”De återföddas by” som den benämns av den 69-årige japanske forskaren i övernaturliga fenomen, Ken Morita.

I alla tider har människan drömt och hoppats på ett liv bortom graven. För några är det himmelriket. För andra en ny chans på jorden.

”Jag har funnit svaret” menar Ken Morita som skrivit fyra böcker i ämnet.


Lyckligare än andra
Samtliga verk baserar sig på hans besök i den by på 2 000 meters höjd som en vän en gång visade honom. Här bor invånarna fortfarande i primitiva stenhus och grottor, om än med elektricitet och parabolantenner. Men framför allt, påstår Morita, är de lyckligare än de flesta andra.

”Och det beror på att de vet att döden är en chimär, att de har levt tidigare och ska leva igen.”

Ett icke okontroversiellt påstående, förstås. Ken Morita var hög chef på Panasonic, när han var med om en omvälvande andlig upplevelse. Nu försöker han genom sina böcker sprida tröst och fred, som han uttrycker det.

”För vad kan vara ett bättre fredsbudskap än vetskapen att din fiende idag kan vara din egen familjemedlem i nästa liv?”


Nytt liv
Två av de stora världsreligionerna, hinduism och buddism, har som bekant reinkarnationen som en grundpelare. Där är den förknippad med karma: ett straff eller en belöning för hur du levt ditt tidigare liv.

Så resonerar dock inte människorna i ”De återföddas by”. De ser ingen koppling mellan dagens liv med om de tidigare var goda eller onda.

Samtliga minns också att de inte levde speciellt långt ifrån sin nuvarande by. Och att alla talade kinesiska i ”Dödsriket”.

Det går att hitta mycket märkligt och delvis motsägelsefullt i hans intervjuoffers berättelser. Någon påstår sig ha gått på toaletten efter döden, andra att de inte alls kände något sådant behov. Någon var i skuggvärlden i ett halvår, andra bara i tre dagar.

Och varför talar ingen annan religion någonsin om soppan som utplånar minnet av livet på jorden – och som man antingen kan dricka eller rata?

Ja, återfödelse är på det hela taget förstås en icke helt oproblematisk trosföreställning. Om vi accepterar att vår personlighet sitter i hjärnan, i dess celler och neuroner, känns det troligast att den ruttnar bort när vi dör.
Men samtidigt …

Sant eller falskt?
Här nedan kan du själv läsa tio vittnesbörd som bara utgör en bråkdel av alla människor som påstått sig ha minnen från ett tidigare liv. Många har förbluffat sin omgivning med att plötsligt tala främmande språk och äga oanade kunskaper om fjärran platser eller händelser i det förflutna.

Samtliga kan förstås alla vara rena bluffmakare eller säregna språksnillen, understödda av falska eller lättlurade vittnen. Önsketänkandet är som bekant många mysteriers moder.

Men det finns förstås också möjligheten att dessa människor talar sanning. Att det bortom graven finns, om inte ett soppkök, så i alla fall en sorts vänthall för nästa livsresa. Döm själva.


Från flicka till man
”I mitt tidigare liv var jag en flicka. Jag föll från en klippa när jag var åtta år. Men direkt efter jag föll, reste jag mig upp och gick utan en skråma.

Allt omkring mig såg helt normalt ut. Det såg ut precis som denna värld och det var mycket folk, så till en början visste jag inte att jag hade dött.

I ett område försökte någon ge mig soppa och jag sprang iväg. Jag drack den inte för de som hade gjort det såg fulla ut. De drack från ett keramikkärl som fick plats i en hand och hade svartnat lite.

Det fanns gatustånd där man kunde köpa tårtor och ångkokta bullar. Jag hade samma kläder som när jag var vid liv och jag gick på toaletten.

Jag var i andevärlden en månad. Det var molnigt hela den tiden. När jag återföddes kändes det precis som att födas.”
– Man i ”De återföddas by”




shutterstock_1101575249_251364.jpg


10 personer som mindes sina tidigare liv


Lydia Johnson, USA

Under hypnos kunde den amerikanska läkarhustrun Lydia Johnson med mörk röst berätta minnen från sitt liv som den svenske 1600-talsbonden Jens Jacoby.

Hon berättade bland annat att familjen haft tre söner, levt på en gård, odlat vallmofrön och haft hästar, kor, getter och kycklingar. Bondens mor ska ha varit norska och troligen legat nära havet, eftersom hon visade sig känna till vissa svenska fartygsmodeller.

Alla Lydia Johnsons släktingar och vänner kunde intyga att hon aldrig lärt sig svenska, ej mindre hade skandinaviska rötter. Ändå talade hon en i stort sett perfekt svenska, om än med vissa norska inslag.

Alla försök att hitta någon Jens Jacoby eller Jacobsson i kyrkböckerna, har dock hittills misslyckats, trots att de bevarade dialogerna med läkaren Ian Stevenson, som utförde hypnosen under 1970-talet, innehåller flera konkreta namn:

”Du har mycket skog?”
”Tjuga.”
”Vart går du någonstans, när du går till byn? Vad heter byn?”
”Mörby hagar.”
Jag förstår dig inte. . . Vad heter byn? Du bor i Hansen.”
”Hansen ...”


Swarnlata Mishra, Indien
1953 upptäckte professor Pal från University of Itachuna i Östbengalen en 4-årig hinduisk flicka som kunde dansa, spela och sjunga på bengaliska, utan att tidigare haft någon kontakt med kulturen. Flickan hävdade att hon en gång varit en bengalisk kvinna som lärt sig dansa av en vän.

Redan som 3-åring hade lilla Swarnlata förbluffat sin pappa genom att under en resa pekat på en liten avfartsväg 25 mil hemifrån och sagt:

”Där inne bodde jag!”

När hon senare togs till platsen på inrådan av professor Pal, kunde hon peka ut huset där hon levt. Där bodde familjen Pathak, som intygade att de haft en kvinnlig medlem, Biya, som älskat att dansa och dött bara en kort tid innan Swarnlata föddes.


Gwen MacDonald, Australien
Nära Stonehedge bodde på 1700-talet en kvinna som senare skulle återfödas i Australien. Ja, det påstod i alla fall kvinnan själv, Gwen MacDonald, som ledsagad av både psykologer och tv-team i början av 1980-talet fick chansen att 200 år senare återvända till trakten.

Sista kilometerna gick hon med på att förses med ögonbindel, vilket inte hindrade att hon snabbt pekade ut riktningen till viktiga hus, vägar och vattenfall med nästan kuslig precision. Hon visade sig också känna till allt ifrån försvunna byggnader till lokala legender, ord och uttryck.

Enda misstaget tycktes gälla en stenlagd trappa som inte låg där hon trodde. En lokal bonde kunde dock berätta att stenarna flyttats i samband med ett bygge 40 år tidigare.

Gwen MacDonald påstod att hon själv till en början varit skeptisk och trott att minnesbilderna i själva verket var något hon själv fabricerat eller drömt. ”Först när jag kom till England, förstod jag att de verkligen var fragment från ett tidigare liv.”


Katsugoro, Japan
Den 7-årige bondsonen Katsugoro i byn Nakano Mura frågade en dag 1822 sin storasyster var hon hade levt innan hon föddes. Hon tyckte frågan var dum, speciellt när lillebror hävdade att han själv hade minnen från ett tidgare liv.

”Då hette jag Tozoi och min pappa och mamma Kyubei och Shidzum. När jag var 6 år dog jag och min pappa i smittkoppor. Jag begravdes i en lerkruka på en kulle. En gammal man tog mig sedan hit och sa att det hade gått tre år och därför var dags för mig att återfödas. Efter att ha varit tre dagar i köket kröp jag in i vår mammas mage. Sedan minns jag att jag föddes och det gjorde inte ont alls.”

Katsugoros historia var för märklig för att inte kollas upp, tyckte hans farmor. Hon tog honom till Hodokudo, där han påstod sig ha bott. Så fort pojken kom in i ett speciellt kvarter, rusade han i förväg och skrek: ”Där är huset!”.

Det visade sig mycket riktigt tillhöra en kvinna vid namn Shidzum, vars make Kyubei och son Tozoi dött 13 år tidigare.

När Katsugoro tittade ut genom fönstret, pekade han på en tobaksaffär och sa:

”Det huset fanns inte här förut”. Detta visade sig också stämma. 13 år tidigare hade där stått ett träd.

Historien fick med tiden stor uppmärksamhet och finns återgiven i många skrifter om reinkarnation.

Alexandrina Samona, Italien
Den sicilianska läkarhustrun Adela Samona hade 1910 en återkommande dröm där hennes 3-åriga dotter Alexandrina, som nyligen dött, sa:

”Gråt inte mer, mamma. Jag har inte lämnat dig. Snart kommer jag tillbaka och blir så här liten.” Varvid hon tycktes krympa till ett fosters storlek.

Några dagar senare hörde de sörjande föräldrarna tre skarpa, till synes oförklarliga knackningar i väggen. De beslöt hålla en seans, där Alexandrina dök upp och påstod att det var hon som hade knackat. ”Före jul ska jag återfödas” meddelade hon. ”Tillsammans med en tvillingsyster”.

Mycket riktigt föddes också två döttrar före jul. Den ena döptes till Alexandrina och var, precis som sin namne, lugn, nätt, vänsterhänt, lekte gärna ensam, hade medfödda fel på vänster öga och höger öra, samt avskydde ost och smutsiga händer.

När tvillingarna var 10 år, tog mamman dem på en resa till Monreale. Plötsligt sa Alexandrina att hon varit där förut och träffat ”röda präster och en kvinna med horn”. Då erinrade sig mamman att hon besökt orten med sin första dotter tillsammans med en väninna som hade två stora vårtor i pannan. I kyrkan hade de sett några grekiska präster i mantlar.

Fallet dokumenterades på sin tid i italienska Filosofia della Scienza och franska Journal du Magnetisme.

 

3-98_251360.jpg


Edward Ryall, England

6 juli 1685 stod ett stort slag vid brittiska Sedgemoor och bokhållaren Edward Ryall påstår sig ha stått i första ledet. Fast då hette han John Fletcher och var bonde.

Som pensionär i slutet av 1900-talet for Ryall på en bussresa i trakten. Plötsligt kände han igen sig.

”Där stod slaget vid Sedgemoor” sa han till guiden och pekade på ett fält intill den slingrande landsvägen.

Redan som barn hade Ryall påstått sig ha minnen av händelser långt tillbaka i tiden. Nu var han säker på att han återsåg en av platserna, där han en gång hade dött i ett tidigare liv.

”Jag var 40 år den gången och levde med mina två söner i en by som hette Weston Zoyland. Jag lät mig övertalas att leda en spaningspatrull i en bondehär. Vi blev dock avslöjade och jag försökte fly. Det sista jag hörde var ett vinande, visslande ljud. Sedan var det en stor röd blixt i mitt huvud ... därefter ingenting.”

När Ryall senare vallades runt i trakten kunde han ge ingående – och korrekta – detaljer av vädret och truppernas placering den aktuella dagen. Han beskrev också byggnader som enbart fanns kvar i gamla dokument.

Beträffande kyrkan i Weston Zoyland överensstämde i stort sett varje detalj – förutom att Ryall beskrev en trappa som inte existerade.

Med hjälp av gamla sockenböcker kunde historiker senare konstatera att trappan dock funnits på 1600-talet.

Cynthia Henderson, Australien
När psykologen Peter Ramster, på 1980-talet, hypnotiserade sin patient Cynthia Henderson, började hon tala franska – ett språk hon aldrig lärt sig. Hon kunde dessutom i detalj beskriva gator och torg i 1700-talets Paris, där hon påstod sig ha levt som dotter till en välbärgad köpman:

”Smutsiga människor i trasor... de stinker ... och så råttorna! Det är till och med råttor som försöker bita hundarna.”

I transtillståndet kunde hon även berätta att hon hade en mörkhårig son, Edward, och en blond dotter, Marianne, och att familjen bodde på Rue George. Hon ombads rita av huset, vilket senare visade sig stämma exakt med ett hus på just denna gata.

Men Cynthia Henderson hade också minnen av minst två andra liv, båda i USA. Det ena var som bondhustru i ett grönt, böljande landskap i Ohio. Det andra som svart slav någonstans i Södern.

I det senare fallet ska hon ha varit ägd av en mr Johnson, som också var hennes biologiske far.

”Jag var 14 år när jag dog. Jag försökte fly tillsammans med en kamrat, men vi blev både infångade och piskade till döds.”


Dolores Jay, USA
När den amerikanske metodistpastorn Carroll Jay 1970 började intressera sig för livet efter döden, visade det sig att hans egen hustru under hypnos plötsligt började tala flytande tyska. Hon påstod att hon hette Gretchen och på 1500-talet arbetat som barnjungfru åt en frau Schilder i Eberswalde, nära Berlin.

Eftersom pastor Jay inte själv talade tyska, lät han spela in sessionerna med sin hustru. Språkkunniga vänner kunde senare intyga att hon talade en i stort sett perfekt tyska.

”Gretchen” var alltid artig och lågmäld och påpekade att hon aldrig lärt sig läsa eller skriva. Hon kände dock till att påven hette Leo och att den tyske munken Martin Luther hade nya idéer som orsakade mycket bråk mellan katolska kyrkan och staten. Hon sa sig dock vara rädd att ha en egen åsikt i frågan.


Rosemary, England
1927 började en engelsk flicka i Blackpool plötsligt uppträda som om hon vore besatt. Först påstod hon sig vara inkarnationen av en kväkardotter från Liverpool vid namn Muriel. Därefter hamnade hon i ett transtillstånd där hon skrev och talade ett främmande språk.

Detta skrämde föräldrarna, men intresserade den lokale läkaren Frederick Wood. För honom berättade Rosemary att hon på 1300-talet f Kr varit den egyptiska drottningen Telika-Ventiu. Hon hade fötts i Babylon, men gifte sig med faraon Amunhotep III, som enligt historikerna ska ha hamnat i konflikt med landets prästerskap. ”Telika-Ventiu” menade att hon själv drunknande under en flykt undan prästerna.

Wood försökte transkribera det Rosemary sa och med tiden kom hans anteckningar att omfatta över 5 000 ord och fraser. När han visade dem för egyptologen Howard Hume, kunde denne bekräfta att ingen visserligen visste exakt hur gammalegyptiska uttalades, men att orden återgav hur språket troligtvis lät.

Shanti Devi, Indien
”Mamma, det här är min makes kusin!” utropade glatt lilla Shanti Devi, när en för familjen okänd man ringde på dörren.

Shanti påstod själv att hon tidigare hetat Ludgi och dött 1935 när hon födde sitt tredje barn. Maken ska ha hetat Kedar Nath och bott i Muttra. En sådan man fanns också mycket riktigt och när han fick höra att hans döda fru möjligen återfötts, skickade han sin kusin mr Lal för att kontrollera.

Shanti blev överlycklig. Hon kände omedelbart igen sin mans kusin, påstod hon. När sedan Kedar Nath och en av sönerna kom på besök, visste hon både deras smeknamn och andra djupt personliga saker.

En tidning bekostade Shantis resa till Muttra och redan när tåget rullade in på stationen, skrek hon av glädje:

”Jag känner igen mig. Och många gamla vänner också!”

Väl framme vid familjens hus, drog hon sig till minnes att hon grävt ner sina ringar i trädgården innan hon dog. Man grävde på stället hon visade och där låg de också mycket riktigt, i en kruka.

Publicerat