Hur kunde dessa grymheter få ske?

Den berömde Casanova hörde till de få som lyckades rymma ur inkvisitionens grymma klor. Men andra hade inte samma tur. I ”Guds tortyrkammare” lemlästades tusentals människor innan de fördes för att brinna på bålet. Ofta dömda för en struntsak.

När den ryktbare älskaren Giacomo Casanova rymmer från Venedigs blykamrar natten till den 1 november 1756 går det som en stöt inte bara genom Europas bordeller.

Även i Vatikanen jublas det.


I 15 månader har sonen till två venetianska skådespelare suttit inspärrad bland råttor, ohyra och tortyrredskap. De två somrarna har varit glödheta under det blyinfattade taket, vintrarna iskalla.

Mestadels har Casanova tillbringat tiden sittande halvnaken på sin stenhårda bädd. Med sina 180 centimeter är han dessutom för lång för att kunna stå rak i cellen.

Anklagelseakten har varit aningen luddig men talar om ett ”ogudaktigt leverne”. Själv gissar Casanova att det handlat om att han visat alltför stort amoröst intresse för en kvinna som redan tillhörde en av kyrkans män.

Ett sätt att röja honom ur vägen, alltså. Där just inkvisitionen har visat sig vara det perfekta redskapet.

När påven Gregorius IX på 1100-talet instiftar sin egen domstol är syftet till en början att hålla läran ren. Hotet kommer framför allt från den religiösa sekt som kallas katarer – ett ord som än idag lever kvar i ”kättare” – och menar att katolska kyrkan, med sina tydliga dogmer och ritualer, snarare utgör ett hinder för en människas gudsrelation. Inte helt olikt vad 1800-
talets svenska väckelserörelse anklagade statskyrkan för, alltså.

I början sköttes denna ”inquisition” (latin för ’bevissamlande’ eller ’utfrågning’) av tiggarmunkar som ansågs som skickliga teologiska debattörer, samtidigt som deras fattigdoms-
ideal gjorde dem mindre mutbara.

Det tycks också som om domarna till en början är milda. Det räcker att offentligt erkänna att man har hädat eller tillhört en
irrlära för att man ska få förlåtelse. Men snart dras tumskruvarna åt – i dubbel bemärkelse.

Flera avrättas
I samma veva som inkvisitionen föds grundas också Tempelherreorden för att beskydda pilgrimer på deras farliga färd till Det heliga landet. Två sekel senare har de kristna livvakternas sällskap vuxit till en egen maktfaktor i södra Europa.

Både kejsare och påvar skräms av att ha vältränade, hängivna och vapenskickliga riddare precis inpå knuten. Vad säger att de inte säljer sig som legosoldater till första bästa stenrika fältherre?

1307 fängslas och avrättas större delen av Tempelherreorden i Frankrike på order av Vatikanen. Sju år senare bränns den siste stormästaren Jacques de Molay på bål. Under mellanperioden visar inkvisitionen en häpnadsväckande uppfinningsrikedom när det gäller att pressa fram erkännanden av män som i övrigt tycks tåla det mesta.

Att inte låta människor sova kan tyckas som en mild tortyr. Men toppad med en ”kättargaffel” visade den sig vara ett perfekt instrument för att tvinga fram en bekännelse.

inkv1.jpg

Sevillas tortyrkammare Castle of San Jorge användes som ett fängelse under inkvisitionen.



Gaffeln bestod av en liten järnstång med två mycket spetsiga tänder i vardera änden. Instrumentet pressades in mellan hakan och bröstet eller nyckelbenet och låstes fast med en rem. Så fort offret nickade till borrade sig spetsarna in i kroppen. Efter några dygn i sällskap med kättargaffeln var de villiga att avlägga i stort sett vilken bekännelse som helst.

En annan favorit hos inkvisitionen var ”smärtans päron”, en järnkula
som fördes in i offrets mun. I den andra änden satt en vev som öppnade ”päronet” i tre eller fyra delar, ungefär som kronbladen på en blomma. Effekten var dramatisk. Sakta spändes munhålan ut tills hela käkpartiet krossades.

Slet sönder kroppen
I Edgar Allan Poes novell Brunnen och pendeln från 1842 ligger en man fastspänd i inkvisitionens källare medan en gigantisk skarpslipad yxa far allt närmare hans nakna bröst. Det tortyrredskapet är dessvärre heller ingen fantasi.

Detsamma gäller smält bly i ögonen, rådbråkning, skenavrättningar, stegling, tunga lod kring vristerna och indränkta tygstycken i
munnen som framkallade en drunkningskänsla hos offret.

Ja, det är svårt att hitta grymmare utlopp för mänsklig ondska än i inkvisitionens tortyrkammare. Däremot tycks historikerna ense om att inkvisitionens berömda ”järnjungfrur”, en ihålig staty där vassa piggar sakta tränger in i offret, aldrig har existerat annat som museiföremål. Uppfinningen tillskrivs istället den tyske filosofen Johann Philipp Siebenkees, som på 1790-talet uppfann instrumentet som ett tankeexperiment i en av sina skrifter.

inkv2.jpg

Många var de som torterades och även dödades – av den spanska inkvisitionen.

 


Detsamma kan man tyvärr dock inte säga om den lika klassiska sträckbänken. När tempelherrarna skulle torteras var det vanligt att rep fästes runt deras vrister och handleder och spändes tills ledband och muskler slets sönder.

Ett annat favorittrick var att hänga upp fången bakbunden i armarna, lyfta honom mot taket och sedan släppa kroppen mot golvet. Knycken brukade få axlarna att hoppa ur led. Smärtan som strålade genom kroppen var, enligt ett offer, ”som smält bly”.

Bly, förresten … Än idag är ”Venedigs blykamrar” ett begrepp som ger associationer till omänskliga plågor. Utanför Casanovas gamla cell står idag en maskin för garrottering, alltså det strypinstrument som användes i Spanien ända fram till Francos död 1975. I nacken fästes ibland en spik som drevs in i ryggmärgen och påskyndade döden.

För långtifrån alla slapp undan inkvisitionens klor med brutna leder och trasiga lemmar. Snarare kom den med tiden att, precis som häxjakterna, innehålla ett moment 22:

• Erkände du inte så blev du torterad.
• Blev du torterad så erkände du.

Och eftersom kyrkan inte tillät straff som orsakade blodsutgjutelse fann man snabbt en lämplig avrättningsmetod för inpiskade kättare:

Bränning på bål.

Som stöd angav man Jesus egna ord i Johannesevangeliet:
”Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp.”

iknkv3.jpg

 

Starkt grepp
Skräckvälden har som bekant funnits på åtskilliga platser genom världshi-storien. Många despoter, även Josef Stalin och röda khmererna, försvarade sina omänskliga handlingar med att de i slutändan tjänade mänsklighetens bästa.

Men inkvisitionen har sin egen aura, sin egen ryktbarhet. Kanske just för att den så uttryckligen skedde i Guds namn och gick ut över kända profiler som Jeanne d’Arc, Jan Hus, Giordano Bruno (alla tre brända på bål) och
Galileo Galilei (husarrest återstoden av sitt liv).

Ondska och maktlystnad förklädd till godhet och gudsfruktan, alltså.
Det sistnämnda passar mycket väl in på den person som var ansvarig för de allra värsta katolska övergreppen:

Den spanske storinkvisitorn Tomás de Torquemada (1420–1498).
Nu pratar vi alltså den period då Spanien var Europas stormakt. Som biktfader till drottning Isabella, i sin tur gift med Ferdinand II, kopplade Torquemada ett starkt grepp om kungahuset.

Det gemensamma målet för alla tre blev snart att Spanien skulle vara en enhetlig kristen region. Idag är historiker överens om att den spanska storhetstiden hade judisk handel och islamisk kultur och vetenskap att tacka för mycket. Men Torquemada och hans anhängare menade annorlunda. Den som inte konverterade måste antingen flytta eller dö.

Spioner och angivare
Genom en kampanj där ickekristna utpekades som ett hot, rent av som satanister, kannibaler eller barnamördare, lyckades han skapa en plattform för en helt ny typ av organiserade förföljelser.

Isabella hade dittills använt ett hopplock av dagdrivare, suputer och frigivna straffångar i något hon kallade Kristusmilisen.

Nu utökade Torquemada den med uppfinningsrika bödlar, varav några säkert var fullfjädrade psykopater och sadister.

Spioner och angivare uppmanades rapportera om påstådda konvertiter
i smyg fortsatte att dyrka Jahve eller Allah. Bland annat gjordes razzior mot hus där ingen rök synts stiga ur skorstenen på lördagen. Det vittnade ju om att familjen fortfarande firade den judiska sabbaten.

Som tack fick särskilt flitiga angivare rätten att bära inkvisitionens emblem: en dolk och en olivkvist över ett kors.

Torquemada var i grunden en realpolitiker och maktspelare. Men mycket tyder också på att ondskan korrumperade honom. Själv var han kvarts-
jude, men han utvecklade ändå ett hat mot Abrahams folk vilket tog sig alltmer bestialiska uttryck.

I stort sett alla tidigare nämnda tortyrmetoder fanns i Torquemadas källare i Casa Santa i Sevilla. Det finns vittnesbörd om att han själv älskade att närvara när fångarna plågades, blödde, grät, skrek och – i nästan samtliga fall – till slut erkände allt vad deras bödlar ville att de skulle erkänna.

Brutal slakt
Första kättarbålet flammade i Sevilla 1481 och med tiden blev de folknöjen som lockade stora skaror. En sorts blodig variant på dagens ligamatcher på Camp Nou eller Bernabéustadion, om man så vill.

Ingen vet idag exakt hur många människor som Torquemada lät döda, antingen under tortyren eller efteråt på bål. Modern forskning räknar med att spanska inkvisitionen 1478–1834 avkunnade mellan 3 000 och 5 000 dödsdomar, medan dåtida författare som Isaac Abravanel anger siffran 300 000 och Juan de Mariana, spansk jesuit och historieskrivare, menade att det rörde sig om 800 000.

Till slut fick till och med påven nog. Men Sixtus IV:s protester hjälpte föga, eftersom Torquemada fått sitt mandat inte främst från Vatikanen, utan från Ferdinand och Isabella. Därför kunde han fortsätta sin brutala slakt.
1498 dog ”Monstret från Sevilla” av naturliga orsaker, 78 år gammal. Men övergreppen fortsatte. I totalt 330 år skulle nitiska spanska inkvisitorer fungera som statens hemliga polis, domstol och bödel i ett.

”Ögat som aldrig sov”, som en historiker formulerade det.