Miljontals dog under Stalins styre

Ditt eget barn kunde skicka dig till Sibirien. Din granne kunde vittna falskt och som tack få ta över din äktenskapliga bädd. Sällan har förtroendet mellan människor varit lika lågt som under Stalins skräckvälde på 1930-talet.

Till slut hade han sänkt minimiåldern för dödsstraff så att det även kunde drabba en 12-åring. För Josef Stalin såg fiender överallt. När paranoian var som allra värst ville inte ens de närmaste männen gå på hans middagsbjudningar.

Samtidigt vågade ingen nobba inbjudan. När Stalin fyllnade till – och det gjorde han ofta – kunde ett jovialiskt historieberättande blixtsnabbt förbytas till ett okontrollerat vredesutbrott.

Till och med den förtrogne revolutionskamraten Vjatjeslav Molotov fick sin hustru sänd till arbetsläger, eftersom Stalin misstänkte henne för subversiv verksamhet.

Då hade redan miljoner landsmän deporterats till Sibirien. Många år senare skulle de flesta återvända som brutna män och kvinnor. De som inte redan dött, det vill säga. stal1.jpg



Populäraste avrättningsmetoden var ett nackskott. Men Stalin hade också gett order om att gamla, svaga och handikappade skulle förses med minimala ransoner mat. Därefter fick kylan och sjukdomarna göra resten.

Än idag vet ingen hur många som föll offer för världens största skräckvälde. En vanlig siffra är nio miljoner.

Värst av alla
Men aktade historiker som den amerikanske professorn R J Rummel har gissat att den kanske till och med uppgick till 70 miljoner, hungersnöd och usla ekonomiska satsningar inräknat.

För kanske var Iosif Vissarionovitj Dzjugasjvili, som han egentligen hette, den allra värste av historiens alla blodtörstiga despoter.

I Hitlers fasansfulla utrensningar fanns åtminstone ett uns av sjuk logik: att judar, slaver, romer och kommunister var den tyska statens fiender. Stalin slaktade främst sina egna landsmän. Helt urskillningslöst, dessutom.

Så här i efterhand framstår det sovjetiska skräckväldet som ett av historiens mest fasansfulla samhällen. Ingen kunde sova tryggt, vare sig de var politiker, lärarinnor, soldater eller skolbarn.

Genom att uppmuntra och belöna angiveri fick Stalin alla att känna döden flåsa dem i nacken. Det kunde räcka med att ha en avundsjuk dotter eller en girig granne. Att barn angav sina egna föräldrar var inte ovanligt. Ej heller att någon vittnade falskt mot löftet att få gifta sig med den utpekade ”statsfiendens” maka eller make.

stal5.jpg

Stalin, Alexej Rykov, Lev Kamenev och Grigorij Zinovijev år 1925.


Ja, Stalin satte till och med upp en målbild, en konkret siffra för hur många som skulle gripas i varje distrikt.

Om vittnesmålen var sanna eller falska spelade mindre roll. Mitt i natten kunde säkerhetspolisen, NKVD, braka in i lägenheten med dragna vapen.
Med tiden kom allt fler av landets medborgare att ha en färdigpackad väska med varma kläder stående i farstun. Sibirien hade plötsligt kommit mycket närmare …

Så vem var han då, denne folkplågare av kolossalformat? Född den 18 december 1878 i Gori i dagens Georgien. Son till en alkoholiserad skomakare och hans nästan lika alkoholiserade hustru.

Ett tag på väg att bli en ortodox präst men utsparkad från teologistudierna för sina radikala idéer.

Jagad av tsarens hemliga polis för att ha organiserat strejker, demonstrationer och bankrån.

Sju gånger (!) förvisad till arbetsläger i Sibirien. Skribent i tidningen Pravda.
Från 25 års ålder känd som ”Stålmannen”, som på ryska alltså blir ”Stalin”.
stal4.jpg

Folkmassorna firar Stalins födelsedag.

 

Berusad av makt
Och nog gjorde Stalin skäl för sitt smeknamn. Hur mycket av hans psyke som hade hårdnat av faderns brutala aga eller sin egen tilltagande alkoholism kan man förstås bara gissa.

Klart är att han tidigt tycks ha förförts av maktens glans. Precis som forna kejsare började Stalin snart tala om sig själv i tredje person, samtidigt som han hänsynslöst manövrerade ut sina motståndare.

Det är talande att Lenin före sin död 1924 varnade för Stalin, som han fann alltför ”rå och våldsam”.

Lika rädd för sin partikamrat var Lev Trotskij, som ett tag såg ut som en jämngod utmanare om posten som generalsekreterare men omsider mördades med en ishacka på Stalins order.

En synnerligen grym och känslokall människa, alltså. Troligen fullfjädrad psykopat. Men förmodligen också rätt intelligent.

stal2.jpg

Josef Stalin med dottern Svetlana 1935.


Att som Stalin kunna först manövrera sig till toppen och därefter hålla sig kvar i tre decennier kräver onekligen både realpolitiska talanger och en viss människokunskap.

Inte ens säkerhetspolisens högste chef Lavrentij Berija kunde känna sig
säker. Till slut greps även han på Stalins order.

Samtidigt lyckades den grymme diktatorn år efter år att föra den breda massan bakom ljuset. Det fanns en allmänt spridd uppfattning att Stalin själv inte kände till säkerhetspolisens övergrepp. För många var han en älskad landsfader – en bild som hade formats av skickligt genomförd propaganda.

Kulten kring Stalin är nästan ett kapitel i sig. Genom att redigera om läroböckerna och placera ut tusentals statyer av sig själv fick han miljoner skolbarn att tro att han var Rysslands store frälsare.

Tunnelbanan i Moskva, öppnad 1935, gavs som ett exempel på Stalins framgångar. Den minskande analfabetismen likaså.

stal3.jpg



Att första frun Jekaterina hade dött efter bara tre års äktenskap och andra frun begått självmord 1932 skänkte honom dessutom en viss sympati och ett drag av mänsklighet.

Ryktet att Stalin arbetade när andra sov – vilket dessutom var sant – visade också att detta var en ledare som var beredd att offra allt för sitt land.
Dessutom såg han nästan lite småmysig ut med sin stora valrossmustasch och sina mörka, pliriga ögon.

Statens fiende
Men skenet bedrog alltså å det grövsta. Stalins dröm om den totalitära staten, där massan var allt och individen inget, krävde ständiga utrensningar.

Illa drabbades akademiker och intellektuella, som var svårare att lura än den enkle mannen. Men allra mest de självägande jordbrukarna.

Kulakerna, de ryska storbönderna, blev Stalins främsta hatobjekt. Lantegendomar som burit skörd i århundraden konfiskerades. Istället skulle allting odlas och uppfödas på statliga kolchoser.

Vilket snart visade sig vara katastrofalt. De som bäst förstod sig på jordbruk hade arkebuserats eller deporterats. När Ryssland dessutom rabbades av missväxt 1932 uppstod en hungersnöd både på landsbygd och i stad.

En motgång som bisarrt nog enbart spelade Stalin i händerna …

Kraftfullt betonade han, i både tal och skrifter, att svälten berodde på att
statens fiender saboterade det moderna samhällsbygge som han var satt att genomföra.

Nu blev utrensningarna bara ännu tätare, ännu grymmare. Av de 1 966 deltagarna vid den sjuttonde partikongressen 1934 likviderades 1 108.

Det finns också säkra uppgifter om att Stalin under en enda dag kunde attestera dödsdomar för upp till 3 167 ”fiender till Sovjetunionen”. Att det sedan saknades bevis i de flesta fall spelade mindre roll.

stal6.jpg

Stalin jagades av tsarens hemliga polis och greps då och då när han var yngre. Här polisens bilder.

Anklagade motståndarna
Rättegångarna var rapsodiska och farsartade. Dödsdomen en ren formalitet.
Mest njöt Stalin när han lyckats få två personer att anklaga varandra.
Då kunde ju båda dömas i en och samma rättegång …

Men fanns det då ingen som tordes försöka göra sig av med förtryckaren? Nej, i alla fall inget lika påtagligt exempel som bomben mot Hitler i ölkällaren i München 1939.

1934 tänkte visserligen krafter inom partiledningen ersätta Stalin med
den betydligt mer sansade Sergej Kirov. Strax senare sköts Kirov ihjäl
på sitt kontor. Även detta en händelse som Stalin lyckades vända till sin fördel. Han anklagade helt enkelt sina motståndare trotskisterna för mordet.
Lika halsstarrigt betedde han sig i samband med Hitlers Operation
Barbarossa. 300 officerare som Stalin ansåg inte hade visat sann patriotisk anda (läs: offrat sig och sina trupper som kanonmat) avrättades mitt under brinnande krig.


Och ändå …
Det faktum att Sovjet besegrade Hitler påverkade förstås Stalins eftermäle. Vid sin hastiga död i hjärnblödning 1953 sågs han som världens kanske mäktigaste man.

”Det segerrika geniet”, som han kallades i sin egen propaganda, hade förvandlat en bondenation till en kärnvapenbestyckad supermakt.

Att ”Stålmannen” skulle mumifieras och placeras i samma mausoleum som Lenin ansågs självklart.

Men redan långt innan Sovjet sprack itu, arkiven öppnades och vidden av Stalins terror slutligen kom i dagen hade hans status börjat ifrågasättas.
Alltför många mindes terrorn. Alltför många kunde vittna om hans organiserade ondska som ofta övergick mänskligt förstånd.

Vid partikongressen 1961 höll den hyllade revolutionären Dora Abramovna Lazurkina ett tal där hon påstod att Lenins ande hade visat sig för henne dagen innan och sagt:

– Det känns otrevligt att behöva ligga bredvid Stalin, som gjorde partiet så mycket skada.

Några dagar senare flyttades despotens kvarlevor 100 meter och begravdes utan hedersbetygelser under en svart granitsten med den kortfattade texten: J V Stalin 1879–1953.