Systrarna Papin mördade kallblodigt

Vintern 1933 hittades en fransk advokatfru och hennes dotter dödade och lemlästade i sitt eget hem. Samtidigt låg mördarna lugnt och inväntade polisen …

Text: Emma Bergman
Foto: Foto: Getty Images, TT, Wikimedia Commons

Det var på kvällen den 2 februari 1933 i den franska staden Le Mans.

Advokat René Lancelin stod utanför sitt ståtliga hus och knackade förgäves på dörren. Huset var låst och nedmörkt. Bara ett svagt ljus fladdrade i fönstret till pigkammaren uppe på vinden. Advokat Lancelin blev rädd att något hade hänt hans fru och dotter, så han kallade på polis. En konstapel klättrade över trädgårdsmuren och tog sig in genom köksingången.

Inomhus var det tyst och stilla. Förutom att strömmen hade gått verkade allt vara i sin ordning. Med tänd ficklampa gick polisen uppför trappan till andra våningen. På golvet såg han ett litet föremål. Det var runt och vitt och hade en liten rund brun fläck i mitten och i mitten av fläcken en svart prick. På föremålet fanns en ljusröd vätska. Det var ett blodigt människoöga …

Fylld av fasa tvingade sig polisen att fortsätta framåt och snart fann han vad han antog var madame och mademoiselle Lancelins döda kroppar. Han måste förmoda, för ansiktena var lemlästade och ögonen utslitna.

En galen mördare måste vara lös i huset!

Nu var frågan om han även hade dödat familjens hembiträden Christine och Léa Papin som bodde i en pigkammare på vinden.

En trasig familj
Tillsammans med en kollega skyndade sig polismannen uppför trappan till de båda systrarnas rum. Dörren var låst inifrån och ett svagt ljus sipprade ut under dörrspringan.

När ingen svarade på polisens uppmaningar att öppna bröt de till slut upp dörren och stormade in i rummet. Där fann polisen tjänstekvinnorna som iklädda morgonrock låg tillsammans i sängen.

Bredvid sängen låg en blodig hammare …

Systrarna Papins barndom hade förgiftats av föräldrarnas avsky för varandra. Deras far, alkoholisten Gustave Papin, hade gift sig med deras mor Clémence Derré hösten 1901 för att hon väntade hans barn. Snart föddes deras första dotter, Emilia, men Gustave började snart misstänka att han inte var far till Emilia eftersom Clémence bedrog honom med andra män.
År 1905 föddes Christine och sex år senare kom Léa till världen. Vid tiden kring Léas födelse anklagade Clémence Gustave för att ha våldtagit deras dotter Emilia och skilde sig från sin man.

Skickades bort
I Clémences ögon hade den 10-åriga Emilia förfört Gustave och som straff skickades hon till ett strängt katolskt barnhem. Hon blev sedan nunna.

Christine och Léa fick växa upp hos olika släktingar eller i stränga klosterskolor allt eftersom det passade deras kallhjärtade mor. Christine var viljestark och hetlevrad. Hon var fäst vid Léa men ansåg sig – eftersom hon var äldst – ha självklar rätt att bestämma över sin lillasyster.

Christine ville bli nunna, men det satte Clémence stopp för. En nunna fick ju ingen lön som hon kunde skicka hem till sin mor! Istället blev Christine och Léa tjänsteflickor. 1926, när systrarna var 22 re-spektive 16 år gamla, fick
de anställning hos herrskapet Lancelin i staden Le Mans.

De andra fruarna i Le Mans avundades madame Lancelin hennes arbetsamma och plikttrogna tjänsteflickor. Liksom andra tjänare vid denna tid arbetade systrarna över 12 timmar per dygn och var bara lediga på söndagseftermiddagarna. De fick bo i en liten pigkammare där de delade säng.

Under de sju år systrarna Papin arbetade i hushållet brydde sig advokat Lancelin aldrig om att växla ett enda ord med dem.

Vägrade prata
Till en början hade systrarna Papin ett hjärtligt förhållande till madame Lancelin och hennes vuxna dotter Geneviéve. Sinsemellan kallade systrarna madame Lancelin för ”maman” och hon uppskattade att de gick i mässan på sin lediga söndag. Men efter ett tag började madame finna det underligt att systrarna tillbringade så mycket tid tillsammans instängda på sitt rum.

När Geneviève småpratade vänligt med Léa blev Christine rasande svartsjuk. Det sägs att systrarna en gång besökt en spågumma som sagt dem att de varit gifta i ett tidigare liv och att Christine varit den äkta maken.

Madame Lancelin började leta efter fel i systrarnas arbete och bar vita handskar för att hitta dammfläckar. Hon nöp Léa och vägrade att säga ett enda ord till henne. Istället meddelade hon sig med Christine genom skrivna lappar.

I slutet av 1932 började Christine bete sig allt märkligare. Hon fick hallucinationer och hörde röster. Hon skrämde vettet ur den fogliga Léa med sina vredesutbrott. Så en dag i februari 1933 gick madame och Geneviève ut på en shoppingrunda och väntades inte tillbaka förrän sent på kvällen. När systrarna skulle stryka kläder orsakade strykjärnet ett strömavbrott och huset lades i mörker. Christine beslöt att vänta till nästa dag med att hämta en elektriker.

Christine Papin. Svartvitt foto på kvinna i morgonrock och uppsatt hår.

Christine Papin


Klöste sina offer

Omkring halv sex kom madame och Geneviève oväntat tillbaka och madame skällde ut Christine för strömavbrottet. Det räckte för att driva Christine över gränsen. Hon grep tag i en tennkanna och drämde den i huvudet på sin matmor. När Geneviève försökte hjälpa sin mor slog Christine till henne också med kannan.

Léa rusade fram för att bistå Christine, som beordrade henne att riva ut ögonen på Geneviève. Léa lydde och Christine begick samma illdåd mot madame Lancelin. Blinda och hjälplösa föll mor och dotter ner på golvet. När båda kvinnorna var döda drog systrarna upp deras kjolar och karvade i sina offers kroppar med en kniv.

Efter att systrarna hade förts till polisstationen avlade Christine följande vittnesmål:

”Jag rusade så ner till köket och gick för att hämta en hammare och en kniv och med bägge verktyg kämpade jag och min syster mot våra två matmödrar, vi genomborrade huvuden med en kniv, slog med en tennkanna som stod på ett litet bord vid trappan. Vi bytte verktyget flera gånger mot ett annat. Det vill säga, jag gav min syster hammaren att slå med och hon gav oss kniven, vi gjorde samma sak med tennkannan och offren skrek men jag minns inte om de yttrade några ord. Jag gick för att låsa dörren och stängde dörren till vestibulen också. Jag stängde dessa dörrar därför att jag hellre ville att polisen skulle upptäcka vårt brott innan vår arbetsgivare. Så gick min syster och jag och tvättade våra händer … för att vi hade dem fulla av blod, när vi kom in i vårt rum tog vi av våra kläder som var fläckade av blod, vi tog på oss en morgonrock, vi stängde dörren till vårt rum och vi gick bägge till sängs i samma bädd. Detta är var ni fann oss när ni bröt upp dörren. Jag har inga känslor av ånger, med andra ord, jag kan inte säga er om jag inte har några. Jag föredrar att hudflänga mina arbetsgivare framför att de hudflänger mig eller min syster. Jag planerade inte mitt brott, jag hatar dem inte men jag accepterar inte hur madame Lancelin behandlade mig denna kväll.”

Svartvitt foto. Systrarna Papin på väg in till den uppmärksammade rättegången.

Systrarna på väg in till den uppmärksammade rättegången.


Hölls åtskilda

I motsats till Christine var Léa mycket förtegen. Hon sa bara att allt som Christine sagt stämde och att hon var lika skyldig som sin syster. I väntan på rättegången hölls systrarna inspärrade på skilda håll och Christine uppförde sig allt vansinnigare. Hon ropade efter Léa och vred sig på golvet på ett sätt som fångvaktarna tolkade som sexuellt begär. Christine fick hallucinationer och efter att hon försökt riva ut sina egna ögon fick hon bära tvångströja.
Nu tog Christine tillbaka sin tidigare bekännelse och sa att hon ensam begått morden. Léa hävdade envist att hon var medskyldig.

I september 1933 ställdes systrarna inför rätta och polis måste kallas in
för att kontrollera den stora människoskara som ville in i rättssalen.

Deras advokat menade att systrarna var psykiskt sjuka, men domstolen
ansåg att de var ansvariga för sina handlingar. Christine dömdes till döden genom att halshuggas med giljotin, men straffet mildrades sedan till livstids fängelse. Léa fick tio års fängelse.

Christine klarade inte av att vara skild från Léa. Hon vägrade att äta
och dog på ett mentalsjukhus fyra år senare. Léa böjde sig för fängelset och slapp därför ut efter åtta år.

Hon flyttade till staden Nantes där hennes mor Clémence bodde. Under antaget namn arbetade Léa som tjänstekvinna på ett hotell. År 1966 spårade en journalist upp henne och i en intervju berättade Léa hur Christine blickade ner från himmelriket och kontrollerade att lillasystern höll sitt rum i ordning.

”Hon är alltid vacker och ung. Hon ler som hon gjorde förr i tiden, med ironi! Jag slits isär, jag skrumpnar ihop, jag svettas av rädsla, jag svimmar …”
Léa Papins fortsatta öde är inte känt. 

 

Lea Papin. Svartvitt foto av kvinna i morgonrock med uppsatt hår.

Léa Papin.

Publicerat