Alkemisternas hemlighet - lyckades de trolla fram riktigt guld?

Med hjälp av ben från brända troll, gammal urin och ett gåtfullt rött pulver påstod de sig ha skapat äkta guld och evigt liv. Men de mystiska alkemisterna tog också sina hemligheter med sig i graven. Eller förresten ... gjorde de verkligen det?

Text: Petter Karlsson
Foto: TT, Wikimedia Commons

Sommaren 1623 spreds den säregna nyheten att två troll dödats i ett blixtnedslag strax söder om Uppsala.

På plats var snabbt den unge Gustav II Adolfs privatlärare Johannes Bureus. När hans vagn återvände till Stockholm lär den ha haft med sig de förkolnade resterna av de drygt 3,5 meter (!) långa trollen, deras blod och ben.

Viktiga ingredienser i jakten på att göra guld, menade Bureus.

För den storskäggige prästsonen var inte blott Sveriges förste riksantikvarie och riksbibliotekarie och en alltigenom snillrik karl som målade porträtt, skrev poesi, läste runor och behärskade såväl finska som latin, grekiska, hebreiska och arabiska. 

Han var också alkemist. 

Om de brända trollbenen hjälpte honom är okänt. Redan elva år tidigare hade dock ryktet gått att Bureus knäckt den kod som mänskligheten sökt i årtusenden. 

BUreus.jpg

Hade Johannes Bureus knäckt den kod som mänskligheten sökt i årtusenden?

I en bevarad dagbok finns en kort notering om hans jakt på de vises sten: ”Jag fann det 12.00 den 22 februari 1612.” 

Resten är tystnad. 

När Bureus omsider dog 1652, 84 år gammal, tog han sin eventuella hemlighet med sig i graven. 

För kanske finns det ingen mer typisk scen från medeltidens påstådda mörker än den mystiske alkemisten som hukar i sitt laboratorium bland slingrande rör och bubblande kolvar.

Kunde han göra guld?

Ja, kanske rent av framställa ett elixir som garanterade hälsa, skönhet och evigt liv? 

 

Gjorde guld

Eller var alltsammans ett evigt famlande bland skuggor, en värld befolkad av galningar, drömmare, kvacksalvare och bluffmakare?

Sanningen är att vi inte vet säkert.

Redan när Egyptens farao för 5 000 år sände slavar till sina gruvor i Sinais berg omgavs konsten att utvinna metaller av gåtfulla ritualer.

Gränsen mellan naturvetenskap och religion var som bekant suddigare förr. I tusentals år ansågs det självklart att gudarna och stjärnorna ingrep i människans liv och verk. 

Alkemin kom att röra sig just i detta gränsland. Sedan Aristoteles på 300-talet f Kr hävdat att alla ämnen är uppbyggda av de fyra elementen – jord, luft, eld och vatten – inleddes en jakt på den rätta blandning som skulle resultera i guld.   

Eller var allting uppbyggt av ett enda urämne, som andra trodde? Ja, i så fall borde det ju kunna transmuteras till i princip vilken metall som helst. 

Sanzio_01_Plato_Aristotle.jpg

Aristoteles, till höger, tillsammans med Platon. 

Till sin hjälp behövde dock alkemisterna de vises sten. Det var det mystiska ämne, ofta beskrivet som ett rödaktigt pulver, som med sina makalösa egenskaper skulle sätta igång hela processen. 

Gustav II Adolf ska exempelvis 1627 ha erbjudits att köpa en dylik mirakelprodukt av en alkemist. Detsamma gällde hans dotter Kristina, som bar på ett väldokumenterat intresse för det ockulta.

William_Fettes_Douglas_-_The_Alchemist.jpg

Alkemisterna lade grunden för den moderna vetenskapen och skapade allt från tändstickor och tandkräm till tvättmedel och medicin. 

Många bedragare

Vissa dog av alkemisternas kur, det är sant. Andra blev grundlurade av löften om hur ruttna tänder skulle bli friska eller flintskallar fyllas med rejäla kalufser. 

Speciellt 1600-talet var fullt av väl-taliga bedragare som for Europa runt och sålde undergörande tinkturer och universalmediciner.

Men samtidigt innebar den febrila jakten på de vises sten också en knuff åt den mer sansade naturvetenskapen. 

Tändstickor, bekämpningsmedel, nervgaser, tandkräm, ammoniak, glas, tvättmedel och allsköns mediciner, speciellt mot stress och depressioner, är alla resultatet av alkemisternas nyfikenhet. 

John_Dalton_by_Thomas_Phillips,_1835.jpg

Men guldet, då? 

Nog tog väl ändå britten John Daltons banbrytande teorier om den odelbara atomen redan 1808 udden ur alla sådana drömmar?

Nja, kanske ändå inte. 

1919 visade hans landsman Ernest Rutherford att kväve kan förvandlas till syre om man bombarderar det med alfastrålning. Samma födelseprocess av grundämnen som ständigt pågår i stjärnornas inre, alltså. 

Drygt 60 år senare lyckades slutligen den svenskättade amerikanen Glenn Seaborg med det som alla alkemister drömt om. Genom att skjuta sönder grundämnet vismut i en partikelaccelerator skapade han guld på konstgjord väg.

Rik på kuppen blev han dock inte, denne sentida Bureus. 

Seaborg konstaterade med visst jämnmod att hans ”trolleri” kostade många tusen gånger mer än det smakade: 

– Mängden guld jag fick fram var nämligen inte större än några tusen atomer.

 

Berömda  alkemister   

Mary_the_jewess_by_Michael_Maier.jpg

Maria från Alexandria (100-talet)

Verkade i Alexandria i Egypten men tycks ha varit av judisk börd. Enligt vissa legender levde hon långt tidigare och ska ha varit identisk med Moses syster Mirjam. 

Lanserade teorin att metaller var levande och av manligt eller kvinnligt kön. Genom att utsätta dem för värme eller kemiska bad skulle de kunna transmutera och byta skepnad.

Några bevis för att Maria lyckades finns inte bevarade. Däremot lämnade hon efter kunskaper för att värma och destillera ämnen vilka kommit många kemister till glädje. 

Bland annat uppfann hon det som på fackspråk kallas vattenbad, på tyska Marienbad, som används i laboratorier för att påskynda kemiska processer. 

Jabir_ibn_Hayyan.jpg

Jabir ibn Hayyan (800-tal)

Arabiskt universalsnille som populärt kallas kemins fader och utövade en enorm påverkan på medeltidens alkemister. Lämnade efter sig över 600 verk i så spridda ämnen som medicin, ockultism, religion, matematik, astrologi och filosofi. 

Flamel.jpg

Nicolas Flamel (1330–1418)

Var blott en enkel skrivare vid Paris universitet när han på kort tid steg i både rikedom och aktning. Visserligen hade Flamel gift sig med en förmögen änka, men det förklarade ändå inte hur han plötsligt kunde donera enorma summor till kloster och kyrkobyggen. Själv påstod han att orsaken var att han funnit de vises sten och lyckats framställa guld. 

Paracelsus01.jpg

Paracelsus (1493–1541)

Född i Schweiz under namnet Filippus Aureolus Theophrastus Bombastus von Hohenheim och till en början känd som en skicklig kirurg på Europas slagfält. 

Paracelsus såg sjukdomar som störningar som kom utifrån människan. Därmed föregrep han läran om bakterier, men han gjorde också banbrytande rön när det gällde åderlåtning, fasta, läkande örter och nyttan av att dricka brunn. Påstod själv att han tillverkat en 30 centimeter hög homun-culus – en sorts slav med mänskliga drag som utförde enkla befallningar tills den en dag vände sig mot sin skapare och rymde.  

 

Matthias Drakenstierna (1598–1670)

Äventyrlig jämtlänning som tros vara författaren till ett mångordigt och anonymt alkemistiskt verk, utgivet i Stockholm 1669.

Drakenstierna gjorde militär karriär men hade problem med sitt häftiga humör och blev ofta osams med sina kollegor. Han anklagades också för att plåga bönder och olagligt lägga beslag på deras gårdar. 

1651 adlades han dock och fick då tillfälle att ägna sig med kraft åt kemiska experiment hemma på sin jämtländska gård. Resultaten av dessa är dock höljda i dunkel.  

Henning Brand.jpg

Hennig Brand (1630–1710)

Guld av mänsklig urin? Ja, det försökte denne tyske militär och kemist tillverka i sin källare i Hamburg. Stanken lär ha varit enorm under den tid det tog för innehållet i ett 50-tal hinkar att sakta dunsta till en gulblek, vaxliknande smet. 

Något guld tycks Brand dock inte ha lyckats utvinna. Däremot fann han till sin förvåning att massan med tiden började glöda och till slut kunde fatta eld. 

Till sin glädje fann Brand att fosfor, som alltså var det mystiska ämne som dolt sig i urinen, visade sig vara hårdvaluta bland såväl apotekare som kemister. Ödets ironi ville att det under en tid till och med var dyrare än guld.

 

Otto Arnold von Paykull (1662–1707)

Livländsk adelsman som ägnade sig åt ljusskygga experiment på sitt gods
i Brandenburg. 

Dömdes till döden för att ha gått emot Karl XII men köpslog med kungen att denne skulle skona hans liv – genom att förvandla bly till guld, motsvarande ett värde av en miljon riksdaler. 

Det sägs att han i sin cell hann tillverka 147 gulddukater innan han ändock halshöggs utanför Norrtull i Stockholm. En minnespeng lär finnas bevarad med en latinsk inskription som på svenska lyder: 

”Detta guld framställde O A v Paykull genom kemisk konst i Stockholm år 1706.” 

 

Alessandro Cagliostro (1743–1795)

Kallade sig ”greven av Cagliostro” och for Europa runt som andeskådare, undergörare och guldmakare.

Född på Sicilien, där han gick i lära i ett kloster-apotek. Blev bortjagad från ön på grund av dåligt uppförande och diverse bedrägerier. Gifte sig 25 år gammal med den blott 14-åriga Lorenza Seraphina Feliciani, som han lät sälja som prostituerad för att skaffa medel till parets omtumlande leverne. 

Påstod sig kunna framställa såväl guld som skönhetsvatten, kärleksdrycker och livselixirer. Gjorde också karriär inom Frimurarorden, där han lanserade en ritual som han påstod sig ha hämtat från det gamla Egypten. 

 

AugustStrindberg.jpg

August Strindberg (1849–1912)

Var den berömda Infernokrisen 1886 inte alls en psykisk kollaps utan framkallad av förgiftning genom alkemiska experiment? 

Ja, att Strindberg tidigt försökte göra guld är väldokumenterat. Redan 1894 presenterade han sina rön i den märkliga skriften Antibarbarus. 

Ett år senare var han i full gång med kolvar och gasbrännare på sitt hotell i Paris. Samma år lades han in på sjukhus med psoriasis och stressymtom. 

Från januari 1905 brevväxlade Strindberg med studenten Gustaf Halldén i
Malmö, som intresserat sig för den store författarens alkemiska arbeten. Bland
råden finns följande recept: 

”Rif jernvitriol, kopparvitriol och koksalt: lägg det i en balja med Svag Salmiaks-lösning och låt stå i varmt rum. När ni ser flagor simma på vätskan, så uppfånga dem på hvitt postpapper och låt torka i lindrig värme (24°). Detta liknar guld, måste vara ofixeradt guld.”

Publicerat