Mysteriet med ansiktet på Mars

En skulptur, byggd av uråldrig civilisation? Eller bara skuggornas lek på en bergskant? Vad är sanningen bakom det gigantiska ansikte som upptäcktes på Mars 1976?

Alla har nog hört talas om ”Gubben i månen”. Men ”Mannen på Mars”?!
Ja, det gick onekligen som en stöt genom världen när rymdsonden Viking I sommaren 1976 kablade hem nytagna bilder från vår röda grannplanet.
 
Att Mars en gång hyst en civilisation är en gammal tanke. Vatten har otvivelaktigt flutit på dess yta i forna tider, vilken i sin tur skulle kunna utgjort förutsättningar för liv. 

Den stora chocken kom 1901, när den amerikanske astrologen Percival Lowell från sitt observatorium i Flagstaff, Arizona, upptäckte att planetens yta var täckt av kanaler.

Mars måste en gång ha haft ett avancerat bevattningssystem, menade han.
”Förmodligen byggdes kanalerna för att transportera smältvatten från planetens båda poler mot dess jätteöknar kring ekvatorn. Möjligen fun-gerade de också som viktiga segel-rännor.”

Det var bara ett problem: Vad Lowell skådat i sitt teleskop var i själva verket blodkärlen i sitt eget öga.

Utan att själv veta om det led astronomen av en ovanlig sjukdom. När han stirrade in i sitt teleskop blev reflektionen av den egna näthinnan till ett avancerat mönster. 

Att detta inte avslöjades förrän långt in på 1950-talet – i samband med att Nasa grundades och teleskopen blev hundrafalt bättre – bidrog förstås till spekulationer om Mars rymde intelligent liv och flygande tefat. Men 1976 tog alltså ryktena fart igen.

Ett av Viking I:s uppdrag var att leverera fotografier som kunde hjälpa Nasa att finna en lämplig landningsplats för nästa rymdexpedition, Viking II.
När bilderna framkallades upptäckte man en mystisk klippformation i det område som döpts till Kydonia – efter en antik statsstat på nordvästra Kreta. 

Två ögonhålor, en gapande mun och en skarp näsa … 
 
Skapad formation?
Ja, det kunde knappast råda någon tvekan om att detta var ett ansikte som skapats på konstgjord väg. En jätteskulptur, helt enkelt. Inte olik en grekisk gud eller en egyptisk farao. Hela tre kilometer lång dessutom.

Fast precis som när Lowell basunerade ut sin nyhet om kanalerna fanns det förstås också skeptiker. Det skulle dock kräva ytterligare 23 år och nya, ännu skarpare objektiv och datorprogram för att visa att ”Ansiktet på Mars” nog ändå bara är en slumpmässig formation.

Jim Garvin, som idag tillhör Nasas experter, har hävdat att ansiktet i själva verket är skuggors lek på en mesa, alltså en bergskant som formats av vatten, vind eller möjligen jordskalv.

– Mars har otvivelaktigt haft både floder och hav, säger han. 

– Det som ser ut som ett ansikte ligger intill en uråldrig strandlinje, vilket talar för att det är vatten som grävt ut mönstret. Men för mig liknar det mer de formationer som finns vid Snake River Plane i Idaho, USA, och är skapade av lava.

Garvins dröm är att en gång få bestiga den 300 meter branta bergssidan. Han har till och med sammanställt en klätterkarta.

– Mars är en speciell plats eftersom så mycket påminner oss om vår egen planet. Det är nog därför ”Ansiktet” har blivit så uppmärksammat.

HBMMars1.jpg
 
 
Döljer sanningen 
Men alla är inte lika övertygade om formationens ursprung. 

Som alltid finns det mängder av ufojägare som hävdar att Nasas främsta uppgift inte alls är att få fram nya sanningar om rymden – utan att dölja gamla.

En av dem är författaren Scott C Waring, som 2010 startade nätsajten UFO Sightings Daily.

Han menar att närgångna studier av Nasas fotografier, även de senare tagna, snarare avslöjar nya märkliga fakta:

– Dels äger skulpturen – för det är otvivelaktigt ett verk av en högtstående civilisation – ett extra, tredje öga, dels finns resterna av ett torn som uppförts i ett mörkare material än övriga ansiktet.

Waring hävdar också att man kan se att vänstra sidan av ansiktet har rasat in. 

– Skulpturen måste alltså vara ihålig. Vem vet vad det utrymmet kan innehålla?