Kyrkoherden spetsade vinet med arsenik

Kyrkoherde Anders Lindbäck i 1860-talets värmländska Silbodal var besatt av att skapa en frisk, religiös och foglig församling som inte låg samhället till last. De som inte passade in skulle gallras bort. Lösningen hette arsenik!

Text: Christian Rosenfeldt
Foto: Shutterstock, Wikimedia Commons

Anders Lindbäck gjorde hembesök hos fattiga och sjuka för att välsigna dem och ge dem nattvarden. Det var en av alla de plikter som en kyrkoherde hade att utföra. Men ofta blev de drabbade personerna ännu sjukare efter besöket. Välsignelsen verkade inte fungera, snarare tvärtom – några av dem dog under svåra plågor.

Som ortens präst trodde Lindbäck att han stod höjd över alla misstankar. Han var ju den som stod högst i rang. En utbildad person. En kyrkans man.

Ingen misstänkte till en början att det var någonting konstigt med dödsfallen. Det rörde sig om tre döda, varav de två första var både fattiga och sjuka då prästen bjöd på ”den sista nattvarden”. Om någon tyckte att det var märkligt vågade man inte säga något. Att sätta sig upp mot prästen, byns stora auktoritet, var inte att tänka på.

Lindbäck ordnade snabbt själv med begravningar och läkarens dödsattester pekade på naturliga dödsfall. Men Lindbäck var en oskicklig lieman. Han misslyckades flera gånger med sina ”utrensningar”. När Karin Persdotter avled av vinet den 19 oktober 1864 försökte prästen även döda hennes son Daniel. Men den unge mannen visade sig vara stark och överlevde hela fem mordförsök.

 

Anklagad för mord
Men turen skulle rinna ut även för Anders Lindbäck. Det tredje och sista offret blev prästens fall. Det rörde sig om en barndomsvän till honom som hette Anders Lysén. På äldre dar hyrde han ett rum i prästgården och hade betalt ett helt års hyra i förskott. Lysén hade varit handelsman, hade gott om pengar och ville dra sig tillbaka för att njuta sitt otium. Stillheten, närheten till naturen och inte minst vänskapen med Lindbäck gjorde att han valde Silbodal.

Silbodals kyrka där kyrkoherde Anders Lindbäck verkade ligger i Årjängs kommun.

Tidigare hade han drabbats av en sjukdom men han var långt ifrån döende och brukade ledigt promenera runt i byn. Den 15 december 1864 dog han plötsligt och oväntat under mystiska omständigheter. Enligt uppgift hade han mått illa sedan han ätit en tallrik gröt på morgonen och därefter drabbats av slaganfall.

Provinsialläkaren hade skrivit under dödsattesten. Det fanns ingen anledning att ifrågasätta att det var ett naturligt dödsfall, menade läkaren. Men så småningom kom de första tecknen på att allt inte var som det skulle. Strax efter jul fick länsman G Lidén anonyma brev som beskyllde prästen för att begå mord. Det var ju en fullständigt befängd tanke, en präst som mördare! Ändå kunde inte länsman helt avfärda breven. Lyséns anhöriga var ihärdiga och krävde att den döde skulle grävas upp och genomgå en obduktion.

Länsman fick gå varligt fram, Lindbäck var en mäktig man och länsman vågade inte kalla honom till förhör eller begära en husrannsakan i prästgården. Istället skrev han ett brev där han i försiktiga ordalag undrade om prästen hade något emot att berätta detaljer om dödsfallet.

 

Kroppen grävdes upp
Lindbäck var tillmötegående. I målande ordalag ljög han om hur sjuk hans barndomsvän hade varit under de sista veckorna.

När länsman intervjuade anställda i prästgården och i kyrkan fick han veta att prästen haft väldigt bråttom att få Lysén i jorden. Bara några timmar efter dennes bortgång fick en kyrkvaktmästare order om att göra i ordning graven. Länsman fick också veta att det förekommit en ekonomisk dispyt mellan Lindbäck och Lysén. Summan som nämndes var på hela tiotusen riksdaler. En hisnande summa för de allra flesta för 150 år sedan.

Uppgifterna gjorde att länsman slutligen kontaktade Konungens Befallningshavare för att få tillstånd att gräva upp den döde. Märkligt nog höll prästen själv med om att man borde gräva upp liket för att skingra alla misstankar om giftmord. Ryktet hade nämligen även nått prästgården. Men man kan inte låta bli att fundera över prästens medhåll, han måste ha förstått att läkaren skulle hitta giftet i kroppen. Och när obduktionen var klar bekräftades mordmisstankarna – det fanns stora mängder arsenik i kroppen.

Lysén hade blivit mördad.

 

Skenhelig diktator 
Anders Lindbäck kom från ytterst fattiga förhållanden. Familjen fick ibland matgåvor från andra sockenbor och levde i armod. Men sonen Anders hade gott läshuvud och 1820 hjälpte kyrkoherde Johan Nordahl gossen ekonomiskt så han kunde läsa vidare vid Uppsala universitet. Han prästvigdes 1831 och fick några år senare tjänst som kyrkoherde i Silbodals församling. Tack vare sina glödande predikningar mot ”djävulens dryck”, det vill säga alkohol kunde han dölja att han själv var djupt alkoholiserad.

Han inackorderades hos inspektor Johan Ågren i Skållerud vars unga brorsdotter, mamsell Johanna snabbt fattade tycke för prästen. Denne gifte sig dock med den något äldre Fredrika Bergman. När inspektorn dog, så erbjöd Johanna sin älskade Lindbäck att köpa hela gården billigt mot att hon fick bo kvar. Prästen bodde därefter tillsammans med både fru och älskarinna på en stor gård som gav god avkastning.

Silbodal var en fattig församling som betalade ut fattigunderstöd till fyrtio personer. Lindbäck ville minska kostnaderna och genomdrev ett antal drastiska bestämmelser i syfte att minska utgifterna. ”En ivrig samhällsförbättrare med pionjäridéer” kallades han av beundrarna medan motståndarna kallade honom ”en skenhelig diktator”.

 

Mängder av arsenik 
Några av hans idéer innebar till exempel att spionera på församlingsborna så de inte levde i synd, samt att ta betalt för varje bröllop, dop och begravning. Silbodal blev en slags polisstat i miniatyr där prästen styrde sin församling som han ville. Men han gick för långt när han mördade tre personer och förgiftade ännu fler. Arseniken kom antagligen från ett litet husapotek han köpt av en tidigare församlingsbo.

Efter att ha funnit arsenik i Lyséns kropp grävdes nu också de två övriga offren upp. Båda hade stora mängder arsenik i kroppen och den 27 april 1865 kallades Lindbäck till tingshuset i Långelanda. Åklagare var länsman Lidén och domare vice häradshövding G Holm. När alla vittnen hörts fanns det ingen tvekan längre – kyrkoherde Anders Lindbäck var en mördare. När domaren frågade honom om han var skyldig svarade han bara: ”Oh, min Gud”, och begravde ansiktet i händerna.

Ryktet om hans bravader hade nu fått sådana proportioner att man kunde läsa om ”giftprästen” i alla landets tidningar. Lindbäck visste att han var en märkt man när han häktades den 31 maj. Polisen fick bryta sig in prästgården och hittade prästen blodig efter ett självmordsförsök. Den 15 juni 1865 erkände han morden men kallade sina åtgärder ”barmhärtighetsmord”. Domaren lät sig inte bevekas och trots vissa oklarheter dömdes Lindbäck till döden genom halshuggning. Men han gick rättvisan i förväg och hängde sig i sin cell på Karlstad fängelse den 20 november 1865.