Beaumont-barnen kom aldrig hem igen

Syskonen Beaumont försvann i tomma intet. Än idag finns det inte ett spår efter de små barnen som lekte på stranden den 26 januari 1966. Polisen har pressat några av Australiens värsta seriemördare på sanningen – utan framgång.

Text: Andreas Jemn
Foto: Polisen i Adelaide, Shutterstock

Jim Beaumont vaknade vid soluppgången. En skön bris svepte in genom fönstret och svalkade honom efter den heta natten. Sommaren 1966 var verkligen varm i Somerton, Australien. Det var mitt i sommarlovet och idag var det dessutom nationaldagen.

Jim drack sitt kaffe på verandan med havet i bakgrunden när de små barnen började vakna. Jane som var äldst och nio år gammal var som vanligt först upp. Lillasyster Arnna sex år kom en liten stund efteråt när hon märkte att syrran inte var kvar i sängen. Men lillebror Grant drog sig som vanligt i sänghalmen.

Mamma Nancy knäckte ägg och vispade samman en äggröra när telefonen ringde. Det var Jims affärspartner som meddelade att han måste komma in på ett möte samma dag. Det var inte mycket att be för, trots att det var nationaldagen, familjen hade bara hans lön att leva på.

Jim försökte förklara för sin fru som försökte vara förstående men blev på ganska dåligt humör. Och det kändes inte alls bra när han satte sig i bilen och körde iväg för att träffa sin partner.

Under dagen blev det allt varmare. Medan solen steg över himlavalvet gick också kvicksilvret i topp. Detta var en sådan dag när alla åkte till stranden. Syskonen Beaumont hade lekt ensamma där i ett par veckor, sedan skolan slutade vid juletid. Här på södra halvan av jordklotet börjar sommaren i december och slutar inte förrän isarna smälter i vårt gamla kalla Norden.

Nancy hade själv ingen lust att vara på stranden men hon hade heller inte hjärta att låta barnen sitta hemma. Hon ropade på äldsta flickan, Jane, som fick åtta shilling och några pence till bussbiljetter och fika.

Hon var noga med att de skulle vara hemma klockan tolv, barnen skulle ta samma buss tillbaka. Jane lovade att det skulle gå bra och skuttade iväg med småsyskonen tultande på släp. De gick ner till Harting Street hundra meter från huset för att åka med bussen till Glenelgstranden.

Nancy var stolt över sin äldsta flicka. Jane var alltid så duktig, lillgammal och med en ansvarskänsla för sin omgivning. Hon skulle säkert bli något alldeles extra när hon blev stor, tänkte mamma.

Själv gick Nancy över till grannen för att skvallra och dricka kaffe. Men hon såg till att vara hemma när barnen skulle komma tillbaka med bussen.
Klockan tolv stod hon vid postlådan och tittade ner mot busstationen vid Harting Street. Bussen kom men inga barn steg av. Iallafall inte några av hennes. Nancy blev orolig men gick in och städade en stund till nästa buss kom klockan ett.

Men inte heller då var hennes små barn med. Nu började hon bli orolig. När de tre barnen inte kom med två följande bussarna heller kände hon paniken komma över henne. Nu kom även Jim hem från sitt möte och när han fick höra att barnen fortfarande inte var tillbaka fick han en chock.

Jim kastade sig i bilen och körde raka vägen mot stranden för att leta upp sina barn. Nancy letade i området hemma vid. Ingen av föräldrarna hittade minsta spår efter sina barn och klockan sju på kvällen ringde de polisen.
Konstaplarna tog oron på allvar och mobiliserade genast en sökpatrull som gick igenom stranden från dess västra till dess östra sida.

Det blev en fruktansvärd natt för föräldrarna. När solen gick upp morgonen efter hade hela Australien firat sin nationaldag. Alla utom paret Beaumont och polisen i Somerton.

Poliserna finkammade stranden och alla dess omgivningar. Ute i havet sökte Kustbevakningen efter spår. Men de hittade ingenting. Det var som om de tre barnen plötsligt bara försvunnit från jordens yta.

Snart läckte också nyheten ut till pressen. De stora tidningarna, inte bara australiska, utan även brittiska och amerikanska, bokade plats på första bästa plan till flygplatsen i Adelaide, för att kunna rapportera om vad som hände.

beaumont2.jpg


Lokalbefolkningen i Somerton ställde nästan mangrant upp för att söka efter de tre barnen. Stadens taxibilar ställde in alla körningar och sökte dag som natt medan polisen gick igenom alla som kunde tänkas ha något att säga.
Snart började vittnesmålen att droppa in.

Först var det en kioskägare vid stranden som berättade att ungarna hade kommit in för att köpa godis och en köttpaj vid klockan kvart i tolv. De hade betalt med en pundsedel.

Mamma Nancy blev utom sig. Hennes barn hade inga sedlar och vad skulle de med en paj till. Det var svårt att få i dem vanlig mat till vardags.

Kioskägaren tyckte också det hade varit konstigt, för han kände barnen och de brukade alltid stå och plira med sina småmynt som alltid investerades i sötsaker.

En kvinna som hade solat på en gräsmatta bakom den stora piren som delar stranden ringde in. Där hade de tre syskonen lekt med en vattenspridare. Damen hade sett hur en man i 35-årsåldern legat på en handduk och tittat på ungarna. Plötsligt hade han rest sig upp och gått fram till dem. Det hade varit mycket folk i rörelse och damen hade tappade bort dem.

Brevbäraren Joe Thompson hade också sett dem vid ungefär samma tid. Han sa att de verkade glada och lekte precis som vanligt.

Beaumontbarnen var kända av alla, de var snälla och alltid glada men också artiga. Detta var vid en tid då man i små australiska samhällen som Somerton inte låste dörren om natten och lät små barn ta bussen själva. Men denna illusion av trygghet skulle nu förändras över en natt.

beaumont3.jpg

Jim och Nancy var utom sig och kallade till en presskonferens. Föräldrarna vädjade inför media till en eventuell kidnappare att släppa deras barn. De saknade sina barn. Australien grät för Beaumonts.

Ingen kidnappare hörde av sig, däremot kom det in en mycket intressant uppgift. Strax efter klockan tolv hade en kvinna sett barnen promenera med en medelålders man nedför stranden. Hon hade sett hur mannen hade hjälpt barnen att klä sig och hur de tre sedan satt snällt och väntade medan mannen gick till en omklädningshytt för att byta om själv.

Vittnet hade tyckt att det verkat konstigt. Hon tyckte att barnen var tillräckligt gamla för att klä sig själva. En person som är van vid barn begriper sig på sådant.

Nancy var först mycket tveksam till uppgifterna. Hennes Jane var blyg och skulle aldrig låta en främmande person hjälpa henne med något sådant personligt. Men så mindes hon något som hennes yngsta dotter, Arnna, hade sagt några dagar tidigare: Att Jane hade pojkvän på stranden.

Polisen förstod då att barnen måste ha känt förövaren under en tid. Säkert hade han lekt med dem på stranden och noga planerat bortförandet. Brottet var väl genomtänkt utan att någon anat något.

beaumont4.jpg
Allra minst barnen själva och deras föräldrar som var lyckligt ovetande om faran innan det var för sent.

Sunday Times i Sydney kallade in en pensionerad superpolis, Spencer Kelly, för att se om han kunde lösa fallet. Men Kelly stannade bara en dag. Han märkte att det inte fanns tillräckligt med spår för att lösa fallet.

En sista desperat lösning kom från en affärsman i Adelaide. Han kallade in det holländska mediet Gerhard Croiset för att söka efter barnen. Han hade tidigare hittat barn som försvunnit i Europa.

Gerhard skulle vända upp och ner på hela samhället. För först pekade Gerhard mot en tunnel av avloppsrör och fick dem uppgrävda. Men när det inte hittades några barn där så var han säker på att de fanns under ett betonggolv.

Polisen protesterade, golvet var lagt veckor innan barnen försvann. Men det struntade Gerhard i och den allmänna opinionen såg till att samla in nödvändiga medel för att bryta upp golvet.

Men där fanns heller inget. Visserligen markerade två likhundar vid två olika tillfällen på exakt samma plats, men ändå inga kvarlevor.

Spåren tog slut och Somerton gick tillbaka till sin vanliga lunk, utan att fallet blev löst. Så plötsligt, två år efter barnens försvinnande, kom ett brev hem till Jim och Nancy som var undertecknat ”Jane”. Enligt brevet hölls barnen fångna av en man som nu skulle lämna tillbaka dem.

Föräldrarna blev utom sig av glädje. Men polisen i Somerton sa att de måste vara försiktiga. Kidnapparen krävde att polisen inte skulle blandas in men man beslutade att gillra en fälla.

Ett par veckor senare var det tänkt att utväxlingen skulle ske i staden Victoria i Queensland. Den lokala polisen meddelades inte på grund av risken att hela operationen skulle läcka ut. Men någon på polisen hemma i Somerton hade ändå låtit pressen få veta allt så journalister hade redan börjat samlas.

Jim stod utanför postkontoret i staden klockan åtta på morgonen och väntade. En civilklädd polis försökte se ut som om han vore på morgonpromenad men gick runt och spanade efter gärningsmannen.

Plötsligt öppnades dörren till postkontoret och en kvinna kom ut. Hon berättade att det hade kommit ett samtal till Jim med meddelandet att han skulle vänta. Mannen skulle komma om en stund.

beaumont1.jpg

Jim stod där till klockan tre. Flera gånger kom kvinnan ut med ett meddelande från mannen. Han skulle snart komma.

Men ingen dök upp och Jim fick åka hem utan sina barn.

Det hela visade sig vara ett grymt skämt från en 17-åring. Rättsteknikerna i Sydney lyckades spåra honom genom handstilen på brevet. Han var djupt ångerfull över det han gjort och slapp undan åtal.

Och här tog spåren slut. Nancy och Jim försökte leva tillsammans, men det gick inte och paret gick skilda vägar. Ensamma och sörjande på var sin stig i livet.

De lever än idag, Jim är 92 år och Nancy är 90.

 

Misstänkta i fallet
I utredningen kring Beaumontbarnens försvinnande har det funnits flera misstänkta seriemördare och sexbrottslingar genom åren. Denna del av Australien är också mest drabbade av seriemördare i hela världen.

Allan Macintyre och Arthur Monroe
Den dag som syskonen Beaumont försvann hade Allan Macintyre lovat sin son att följa med honom och vännen Arthur Monroe till stranden. Men i sista stund ångrade Macintyre sig. När Allan och Arthur återvände på eftermiddagen såg syskonen Macintyre hur de båda männen stod blodiga vid bilen och bankade sina händer mot plåten. Arthur Monroe har senare dömts för flera fall av pedofili.


Arthur Brown
Ett av de hetaste spåren enligt polisen. Han ägde en blå Vauxhall med olikfärgad dörr som vittnen hade pekat ut vid flera bortföranden av barn i trakten kring Somerton. Brown stämmer in på fantombilden och har inte inget alibi. Åklagaren i Adelaide åtalade honom 1988, allt verkade vattentätt och bevisen var överväldigande. Men Brown visade sig vara gammal och mycket sjuklig och rättegången fick ställas in. Brown dog 2002, 90 år gammal.


James Ryan O´Neill
En kriminell mångsysslare. O´Neill var vapenhandlare i Melbournes undre värld. 1975 greps han för mord på en ung pojke. Han sitter fortfarande i fängelse för detta. Polisen i Australien är ganska säkra på att han ligger bakom fler försvinnanden av barn och unga. Han kan ha varit i trakten av Somerton den 26 januari 1966.

Bevan Spencer van Einem 
Bevan Spencer van Einem låg bakom det uppmärksammade mordet på 15-åriga Richard Kalvin och bedöms av polisen som misstänkt för flera barnamord i Australien. Han kan ha befunnit sig i trakten kring Adelaide vid barnens försvinnande. Han stämmer också bra in på fantombilderna. van Einem är i livet och sitter fortfarande i fängelse för mordet.


Derek Percy
Percy var 17 år när syskonen Beaumont försvann. Han låg i flottan och besökte trakten kring Somerton. Senare greps han för ett brutalt mord på en ung flicka och dömdes till livstids fängelse. Percy beskrevs av fängelsepersonalen som en livs levande Hannibal Lector. Han var superintelligent, spelade schack och manipulerade skickligt sin omgivning. Han dog i fängelset 2009.

 

 

Här är ett bra erbjudande till dig som är intresserad av historiska brott!