Länge var vampyrer enbart hålögda, raglande bestar med sinnessjuk blick, långa klor och håriga handflator.
Sedan kom Carmilla ...
En natt 1871 stod hon vid en österrikisk sänggavel, nerblodad och vasstandad – men skön.
Håret var långt och böljande. Ögonen stora och vackra. Munnen sensuellt fyllig. Dragen aristokratiska. Manéren förfinade.
En drömkvinna, helt enkelt.
Om det inte hade varit för hennes starka drift att suga musten ur sina väninnor, vill säga.
För den törstiga Carmilla visade sig inte bara vara ett lika attraktivt som vederstyggligt monster.
Hon kom också att bli en råmodell för den nya tidens vampyr. Ett slags kvinnlig Dracula med såväl skönhet som stil och smak – och en omättbar hunger när det gällde både blod som sex.
En produkt av en romanförfattares fria fantasier, visst.
Fast kanske inte enbart?
Sheridan Le Fanu skrev Carmilla i en tid då övernaturliga fenomen och spökhistorier var vanliga.
För när den 56-årige irländske journalisten och prästsonen Joseph Sheridan Le Fanu för 150 år sedan fattade gåspennan för att skriva den första moderna vampyrhistorien, var han samtidigt fast förankrad i urgamla traditioner.
Redan de gamla grekerna kunde berätta om blodsugande varelser, bland annat en dotter till gudinnan Hekate som förvred huvudet på unga män och sedan drack ur deras vener.
I Mesopotamien förekom den mystiska demonen Lilith, som sades livnära sig på spädbarns blod.
På 1500-talet skrev den judiske rabbinen Radbaz om en gammal kvinna som lämnats obevakad i tre dagar efter sin död och under tiden dräpt och sörplat blod från hundratals människor.
Badade i blod
Språkforskare gissar för övrigt att ordet ”vampyr” härstammar från ett urgammalt turkiskt ord för häxa, ”tatar ubyr”, som i sin tur har utvecklats ur ett verb som betyder ’sticka’ eller ’bita’.
Men blodtörstiga kvinnor har funnits även på närmare håll.
En av gudinnan Hekates döttrar sades vara en vampyr som drack unga mäns blod.
Historiens främsta massmördare, den galna baronessan Elizabeth Báthory (1560–1614), höll sina offer instängda i ett slott i nuvarande Slovakien.
Ett grannland till Österrike alltså, dit Le Fanu förlade sin historia om hur en mystisk ung kvinna i själva verket visar sig vara en 200-årig blodsugare.
Att det finns drag av Báthory hos Carmilla är tveklöst. Båda var adliga, vackra och besatta av tron att blodet från andra kvinnor skulle skänka dem evig ungdom.
I Carmillas fall lyckades det alltså. Báthory, i sin tur, försjönk i ett allt
desperatare slaktande vars fasansfulla följder mötte de bybor som natten till den 30 december 1610 bröt upp slottets portar:
Överallt unga kvinnor vars blod tappats ur deras vener och fyllt stora kar där baronessan badade. Några av offren fortfarande vid liv. Andra i olika stadier av förruttnelse.
Seriemördaren och baronessan Elizabeth Báthory sägs ha badat i blod.
Den efterföljande rättegången avslöjade att de mördades antal uppgick till minst 650. Att Báthory uppfattat sig själv som en sorts vampyr som ständigt behövde nytt blod är tveklöst.
Men det fanns även fler inspirationskällor.
Varulvar och vampyrer
1746 hade den franske benediktinmunken Antoine Augustin Calmet (1672–1757) gett ut ett verk som idag anses vara en hörnsten inom vampyrläran.
Bakom den långa titeln – som fritt kan sammanfattas till ”Noteringar om uppenbarelser av änglar, demoner, spöken och vampyrer i Ungern och Tyskland” – dolde sig en lika noggrann som nyfiken studie av det ockulta.
Calmets verk fick mycket beröm och citerades bland annat av vännen Voltaire. Sheridan Le Fanu fångades i sin tur främst av historien om en präst som kallats till en mellaneuropeisk by som påstod sig varit hemsökt av en vampyr.
Blodsugaren skulle nattetid ha tagit sig in i flera hus och attackerat de som
sov. Hjälpen kom först när en okänd ungersk resenär råkade passera byn. Denne bidrog till att gillra en fälla på kyrkogården där vampyren hade sin grav. Varelsen infångades och huvudet höggs av.
Viktig för Carmillas födelse var även A winter in Lower Styria, skriven av den brittiske sjökaptenen Basil Hall (1788–1844).
Denne begåvade man intervjuade Napoleon på Sankta Helena och skrev böcker om krig, kometer och Taffelberget, men gav också Le Fanu den miljö han behövde för sitt drama.
Styrien, alltså. Eller Steiermark som vi svenskar säger. Idag en del av sydöstra Österrike med Graz som största stad. Fullt av höga berg och täta skogar – men också urgamla sägner om gastar, varulvar och vampyrer.
Intressant är att Hall berättar utförligt om en märklig adelskvinna han lärt känna, grevinnan Purgstall. Hon bodde i ett avlägset slott, sov hela dagarna och visade honom en kista av järn hon valt ut för sin begravning ”för att kroppen ska slippa beröra helig mark”.
Franske munken Antoine Augustin Calmets bok om det ockulta är en av de främsta inom vampyrläran.
Noteras ska också läkaren John Polidoris Vampyren (1819), som föddes samma sommar och i samma hus vid Genèvesjöns strand som Mary Shelleys Frankenstein.
Det var första gången en blodsugare uppträdde som en välklädd aristokrat, inte som en unken, bindgalen best från helvetets förgård.
Att Le Fanu läste den är otvivelaktigt.
Genom väggar
Men utan Carmilla ingen Dracula, har det också sagts.
Dels skrev Le Fanu sin roman 26 år före Bram Stoker (som märkligt nog också var irländare).
Dels införde han greppet att låta en annan röst berätta historien (hos Le Fanu en påhittad läkare vid namn Martin Hesselius).
Dels var han den förste att lansera en vampyr som både var kvinna och attraherades av kvinnor.
Hos Bram Stoker heter hon Lucy Westenra och blir både den transsylvanske grevens matsäck och älskarinna. Carmilla, i sin tur, är otvivelaktigt lesbisk (även om det aldrig sägs rakt ut) och utövar en stark sexuell dragningskraft på sitt offer, den tonåriga Laura.
”Det var som en älskares eld. Det generade mig; det var förhatligt och ändå överväldigande; och med glödande ögon drog hon mig till sig, och hennes heta läppar gled längs min kind i kyssar; och hon viskade, nästan snyftade: Du är min, du ska vara min, och du och jag är en för evigt.”
Carmilla kan precis som Dracula gå genom väggar, förvandla sig till ett djur (en svart katt) och möter sin baneman i form av en specialiserad vampyrjägare (baron Vordenburg). Däremot sover hon inte i en kista om dagarna.
Carmilla, som först publicerades som följetong i The Dark Blue 1871–1872, innebar ett både blygsamt och sent genombrott för Le Fanu som skräckförfattare.
Ett år senare var han död i hjärtattack, blott 58 år gammal.
Ihärdiga rykten att han dog av skräck har aldrig bekräftats.
Det här handlar Carmilla om
Boken handlar om en ung moderlös flicka, Laura, som växer upp med sin far, en pensionerad brittisk officer, på ett avlägset slott i Österrike på 1870-talet.
Som 6-åring har hon haft en märklig nattlig upplevelse, då hon vaknat av ett stick i bröstet och att en vacker flicka stått vid hennes säng i blodigt linne.
Tolv år senare nås familjen av budet att en nära släkting, Bertha Reinfeldt, dött under mystiska omständigheter.
I samma veva sker en olycka nära slottet, då en vagn kraschar och en mor ber att få lämna sin dotter i familjens hägn medan hon skyndar vidare till ett viktigt möte.
Flickan heter Carmilla och eftersom modern aldrig återkommer blir hon kvar i huset och blir Lauras bästa vän.
Carmilla uppvisar snart ett märkligt beteende. Hon sover hela dagarna, vägrar delta i hushållets andakter, skyr psalmsång och tycks gå i sömnen utomhus.
Samtidigt börjar rapporter komma om att unga flickor i trakten börjat tyna bort och dö i en gåtfull sjukdom.
Laura finner ett 80 år gammalt porträtt av en ung grevinna som är identisk med Carmilla – hon har till och med samma födelsemärke i nacken. När hon inser att den avmålades namn Marcilla är ett anagram av Carmilla, börjar hon ana att hon huserar en vampyr.
Misstankarna stärks när hon får veta att släktingen Bertha strax före sin död hade mött en ung kvinna som kallade sig Millarca – också samma bokstäver som Carmilla.
Till slut jagas och infångas Carmilla av ättlingen till en medeltida vampyrjägare, baron Vordenburg. Han finner hennes gömda kista och dödar henne med en påle i bröstet. Kroppen skiljs från huvudet, kremeras och strös i en flod.
Carmilla ledde till vampyrhysteri
Historien om vampyren Carmilla har inte bara inspirerat till filmer, böcker, teaterpjäser, seriealbum, tv-serier, datorspel, rocklåtar, en amerikansk opera och ett japanskt lesbiskt magasin samt gett namn åt den svenska författaren Carmilla Floyd, född 1962.
Den kan också ha bidragit till den vampyrhysteri som på 1890-talet grasserade i nordöstra USA och kan kopplas till dåtidens pest, tuberkulos.
Speciellt i den svårt drabbade familjen Brown i Rhode Island var man övertygad om att borttynandet berodde på att någon i familjen var vampyr.
Den 17 mars 1892 beordrade familjefadern George att samtliga gravar
skulle öppnas. Modern Marys och äldsta dottern Mary Olives kroppar hade förmultnat som förväntat. Däremot fann man att dottern Mercy, som dött 19 år gammal i januari, hade rosiga kinder och spår av blod på läpparna.
När den lokale läkaren obducerade liket fann han även blod inuti hjärtat. Familjen kontaktade ockulta skrifter och fick rådet att bränna Mercys hjärta och lever. Hennes sjuke lillebror Edwin fick därefter dricka askan utspädd i vatten.
Kuren hjälpte dock inte, utan även Edwin dog två månader senare.
