På en övervåning i Östergötland väntade några vitklädda människor en natt 1840 förgäves på att Jesus skulle komma och föra dem bort. 172 år senare satt några lika hängivna själar på höga berg runt om i världen och trodde världen skulle gå under före gryningen. För domedagen har alltid stått för dörren.

Text: Petter Karlsson
Foto: Getty Images, TT, Wikimedia commons

När trettioåriga krigets kanonkulor fräsande for över Europas slagfält och slet lemmarna av svältande soldater från Småland, Schleswig och Stralsund var det lätt att skymta världshistoriens slut. Ja, det fanns till och med ett allmänt accepterat årtal när allting skulle kollapsa: 1996.

Att tiden skulle nå sitt slut det året ansågs lika bergsäkert som att Gustav II Adolf var det utlovade ”Lejonet från Norden” som var sänt att krossa påvens makt. Idag vet vi alla hur det gick.

Men för de flesta av 1600-talets människor hade domedagen ett tydligt datum. Det hade de stora tänkarna fastslagit med stöd av Bibeln. Nu var det bara att hålla ut i drygt 300 år tills den allsmäktige guden satte punkt för mänsklighetens vederstyggligheter.

En dag 1996 skulle det äntligen bli fred och frid för evigt… Men först fasansfulla krig, katastrofer och kaos, alltså. Vilket har varit huvudtemat i så udda religioner som den persiska zoroastrismen, vikingarnas asatro och sentida självmordssekter som Heaven’s Gate (39 offer) och Jim Jones Folkets tempel i Guyana (918 offer).

Eller ta den märkliga Korpela-rörelsen, som fick ett antal enkla bybor att i gryningen den 14 mars 1935 samlas på en frusen sjö utanför Kiruna i väntan på att en flygande, silverglänsande ark skulle föra dem till det heliga landet.
Eller den lilla grupp varmt troende kristna som 1840 sålt allt de ägde, klätt sig i vita kläder och samlats på en övervåning i ett hus i östgötska Rydsnäs i tron att de samma natt skulle hämtas hem till himlen av Jesus.

Toivo Korpela (stående) från Korpelarörelsen.

Toivo Korpela (stående) från Korpelarörelsen.

 


Det är lätt att förställa sig den skam och förvirring som måste ha drabbat dessa stackars människor när nästa morgon grydde och domedagen uteblev.
En känsla som å andra sidan har varit vardagsmat för de kanske mest etablerade domedagspredikanterna av alla: Jehovas vittnen.

När klädhandlaren Charles Taze Russell (1852–1916) vid ett affärsbesök i Philadelphia 1876 råkade läsa en artikel av sjundedagsadventisten Nelson H Barbour, blev han övertygad om att Kristi ankomst låg blott två år bort. De följande 24 månaderna hängav sig Russell dels åt att på heltid värva lärjungar, dels att sälja sina fem klädaffärer till ett värde av 25 miljoner kronor i dagens penningvärde.


Otaliga datum
April 1878 kom och gick utan att världen tumlade över ända. Istället för att drabbas av tvivel reviderade då Russell raskt sin profetia. Nu skulle domedagen istället infalla 1914. Ett år som också kom och gick. Visserligen med ett världskrig, men annars utan någon apokalyps. Vilket ändå inte fick Jehovas vittnen att gett upp utan tvärtom föreslå ständigt nya årtal:
- 1925 skulle de dödas uppståndelse inträffa.
- 1938 ansågs Harmagedon så nära i tiden att medlemmarna uppmanades att gifta sig och skaffa barn.
- 1969 fick unga vittnen rådet att inte bry sig om högre utbildningar eftersom det rådande världssystemet ändå skulle kollapsa ”inom några år”. Och så vidare…

Samma usla fingertoppskänsla hade den amerikanske väckelsepredikanten Harold Camping (1921–2013), som dock drog in miljoner på att gissa fel åtminstone sju gånger. Men även tunga namn som Luther, Botticelli, Swedenborg, Rasputin och Columbus (!) har varit pigga på att fastställa den exakta tidpunkten för världens undergång. Enbart Wikipedias lista under rubriken ”Dates predicted for apocalyptic events” rymmer över 190 årtal, varav 174 redan passerat.

Den store siaren Nostradamus (1503–1566) antydde att det skulle ske år 3327, möjligen 3797. Vilket i sin tur skulle förebådas av sällsamma tecken som ett nytt utbrott av Vesuvius, en stor jordbävning i USA och att människan lyckats både bli 200 år gammal och lärt sig tala med djuren.

Nostradamus

Nostradamus

 

 


Studerade Bibeln
Den franske mystikern var, som alla andra människor på den här tiden, djupt religiös. Förutom att uppleva märkliga syner i ett transliknande tillstånd ägnade han sig, som många andra, åt att studera Bibeln, framför allt Daniels bok, Hesekiels bok och Uppenbarelseboken.

Det är som bekant i den sistnämnda, troligen nedtecknad av den åldrade lärjungen Johannes på ön Patmos, som undergången slår till i all sin kraft. Härifrån härstammar klassiska uttryck som ”den babyloniska skökan”, ”apokalypsens fyra ryttare” och ”vilddjurets tal”.

Men för att veta exakt när detta oerhörda äger rum måste Nostradamus och andra domedagsprofeter först läsa Bibelns inledande kapitel. Sedan länge fanns nämligen en tanke att det råder en mystisk samstämmighet mellan tiden för världens tillblivelse och dess undergång: Sex dagar att skapa den. Sextusen år innan den förintas. Genom att räkna på de släktlängder som sträcker sig ända från Adam försökte man således att lista ut hur länge sedan det var som Guds allting blev till.

En av de mest tongivande i denna konst blev den irländske ärkebiskopen James Ussher, som 1650 fastslog att världen hade skapats exakt 4 000 år före Kristi födelse. Som många andra teologiskt skolade ansåg han dock att Jesus verkliga födelseår var 4 före Kristus, eftersom det var då Herodes gav order om att döda alla nyfödda gossebarn i Betlehem. Följaktligen hade världen skapats 4004 före Kristus, menade Ussher, närmare bestämt den 23 oktober. Troligtvis i gryningen.

Isaac Newton

Isaac Newton

 

 

Lämnar allt
Han fick förstås en del mothugg. Vissa trodde mer på en viss Joseph Scaliger, som ett sekel tidigare hävdat att skapelsen skett den 23 april 3949 före Kristus. Också i gryningen. Samma slutsats – att världsalltet var ungefär 4 000 år gammalt – drog intressant nog även respekterade vetenskapsmän som Johannes Kepler och Isaac Newton.

Att jämföra med de 13,7 miljarder år som dagens astronomer hävdar, alltså. Vilket i sin tur synkar bättre med hinduismen och buddhismen, som jobbar med helt andra tidsrymder. Det är härifrån liknelsen kommer om korpen som vart tusende år vässar sin näbb mot en bergstopp och när berget är nedslitet har det gått blott ett ögonblick av evigheten.

Men i de flesta religioner ligger domedagen alltså betydligt närmare i tiden.
Många av oss minns den lätta hysteri som rådde inför den 21 december 2012, då världen, enligt mayaindianernas kalender, skulle nå sitt slut. Det fanns människor som tillbringade den natten på ett högt berg för att undkomma den översvämning som bland annat kopplades samman med apokalypsen.

Men även österländska teologer har varit flitiga att förutspå domedagen. Det årtal som står närmast i tur är satt av den muslimske mystikern Riaz Ahmed Gohar Shahi. 20 år gammal var han den stenrike ägaren till en stålindustri, men han lämnade allt för att i tre år leva som eremit i bergen. Sedan 2001 är han återigen försvunnen, kanske död, men innan dess hann han profetera att jorden 2026 kommer att förintas av en jättelik asteroid.

Så vad lär vi av detta i en tid av miljökatastrofer, klimatförändringar, coronavirus och allmän undergångsstämning?

Kanske att människan i alla tider varit lite för snabb att förutsäga sin egen nära förestående bortgång? Särskilt i tider av pest och krig eller när sekler och årtusenden närmat sig sitt slut? Om jorden inte gick under vare sig år 1838, 1936, 1996 eller 2012, kanske det trots allt finns hopp att vårt släkte är vid liv om ytterligare 1 000 år? Eller rent av 10 000?

Och samtidigt… Det enda vi vet säkert är ju att vi är närmare jordens undergång idag än vi var igår. 

Publicerat