Legenden om sjöjungfrun - Vad gömmer sig i havens djup?

Vackra, skrämmande, goda, onda – berättelserna om en ras av sjömänniskor som lever i världens alla hav har grasserat och fascinerat människor över hela världen i flera hundra år. Det finns flera historier som känns mer eller mindre trovärdiga och frågan är om det någonsin kommer att presenteras bevis för att dessa varelser finns i annat än vår fantasi.

Foto: AFU, Getty Images, TT

När den brittiske sjöfararen Henry Hudson 1608 var ute på sin andra resa i ett försök att finna en snabbare väg till Kina och Indien blev två män ur hans besättning, Thomas Hilles och Robert Rayner, vittnen till hur en o-vanlig varelse simmade bland vågorna. Andra källor säger att kaptenen själv också blev vittne till händelsen, men här går uppgifterna alltså isär. Skeppet hade kommit fram till den stora ön Novaja Zemlja i Barents hav och kapten Hudson skulle efteråt skriva ner i loggboken det männen såg den 15 juni: ”En i vårt sällskap som tittade överbord fick se en sjöjungfru och ropade på fler att komma och titta. En till kom och då var hon nära skeppet och såg allvarligt på dem. Efter en stund kom en våg och slog omkull henne. Ryggen och bröstet liknade en kvinnas och hon var ungefär lika stor som en vanlig människa. Huden var ovanligt vit. Det mörka håret föll rikt ned över ryggen. När hon dök syntes hennes stjärt. Den påminde om en delfins och var fläckig som på en makrill.”

Eftersom jag själv inte har haft tillgång till Hudsons originalrapport har jag tvingats lita till senare källor och kan bara konstatera att de alltså skiljer sig något åt. På ett ställe beskrevs sjöjungfruns ögon som ”ledsna och bedrövade”, medan andra återger loggbokens anteckningar som ”allvarliga”. Dessutom är det alltså oklart om kapten Hudson själv såg sjöjungfrun. Första gången jag själv ser historien i tryck är i en amerikansk tidning från 1905 – 300 år efter att händelsen skulle ha inträffat.

sh160014356-nh.jpgKvinnor med fiskstjärt - sanning eller myt?

 

Tanken på att det skulle leva en ras av sjömänniskor i havet är gammal och långt in på 1700-talet tillhörde dessa varelser, till hälften människor och till hälften fiskar, vetenskapens intresseområde. Med tiden har de simmat allt längre ut i folktrons vågor, men det är fascinerande att läsa de många skildringar som ändå finns in i mer moderna tider.

 

Fångade sjöjungfru

Ska vi tro boken Natural history of the Indies från 1717 så hände det till och med att man lyckades fånga en sjöjungfru. Under en teckning står att läsa: ”Hon var en och en halv meter lång och formad som en ål, levde på land i fyra dagar och sju timmar i ett kar med vatten, gav ifrån sig små skrik, åt ingenting, sedan dog hon.”

Ska vi tro tidningsartiklarna från slutet av 1800-talet, och det är väl inte alltid det finns skäl att göra det, så hände det med jämna mellanrum att någon förvånad fiskare fick upp en sjöjungfru. Man kan ju undra varför dagens enorma trålare inte lyckas med samma fångster. I vilket fall som helst så kunde läsarna av New York Herald i november 1896 ta del av hur besättningen ombord på ångaren Anedamoff under en fiskeexpedition som tagit dem från Japan via Aleuterna, Berings hav och Stilla havet den 26 juli kommit fram till ön Watmoff, där man siktat en grupp tumlare där flera o-vanliga vita exemplar syntes. Eftersom expeditionen bestod av ”engelska adelsmän, franska politiker och en rysk prins” så dög inte de vanliga havsdjuren som fångster, men här fanns alltså chansen att fånga något så sällsynt som vit tumlare. En båt sattes i vattnet och en grupp män tog upp jakten. Efter att ha skjutit en av de vita tumlarna får en av lorderna plötsligt syn på ett ännu märkligare djur bland vågorna och lyckas fälla också detta, med ett skott rakt mellan ögonen.
När sällskapet når fram till besten kan de konstatera att den inte skadats av skottet utan bara förlorat medvetandet. Men det de ser framför sig är ”det mest fruktansvärda och otroliga monster en människa någonsin sett” – en ”sjöman”. I ett försök att få upp den flera meter långa varelsen i båten hugger man tag i den. Man överraskas då av att den åter vaknar till sans och plötsligt griper tag i båtens sida med sina händer. När båten är nära att kapsejsa lyckas en ur besättningen få fram en yxa och hugger med ett välriktat hugg ihjäl ”sjömannen”.

Sjöjungfru1700talet.jpg

En sjöjungfru på en teckning från 1700-talet.

 

Artikeln i New York Herald slutar inte med detta, utan reportern berättar sedan hur major WE Thorncliff, ledaren för expeditionen och den som berättat om händelsen för honom, tar honom med till ett förrådsrum på Pacific Avenue där en jättelik låda står på golvet. Under ett lager av is får den förstummade reportern sedan se ett tre meter långt monster, till hälften man och till hälften tumlare. Hela kroppen täcks av långt rött hår och överallt syns skador från de många strider varelsen måste ha genomgått i havsdjupen. ”Överdriv nu inte det du har sett utan berätta bara historien precis som den är”, var majorens sista råd innan journalisten hastade iväg till tidningsredaktionen.

 

Långa monster

Detta sista råd verkar ha klingat ohört och hela historien bär en riktig skrönas alla kännetecken.

Amerikanska tidningar från slutet av 1800-talet bjöd inte sällan på beskrivningar av namngivna sjömäns möten med människoliknande varelser till sjöss. Det finns flera berättelser som känns mer eller mindre trovärdiga, som följande som återgavs i New York-tidningen Hornellsville Weekly Tribune den 16 november 1894. Men oavsett sanningshalten kan det ändå vara
intressant att läsa den eftersom den och andra bidragit till att forma bilden av sjömänniskorna.

I New York-tidningen återger journalisten en berättelse av en viss Frederick Carruthers om hur han ”för många år sedan” befunnit sig ombord på ett fartyg i hamnen i Demerara i Guyana. Carruthers berättar för tidningens reporter hur han stått på däck och förberett ett bad då han på en klippa bara tio meter bort fått syn på en varelse med ”ett perfekt mänskligt ansikte och med långt hår hängande i bak”. Överhuvudtaget var överkroppen, från
axlarna och uppåt, lik en kvinnas, men där slutade också alla likheter. ”Sedan blev kroppen alltmer lik en fisk, med stora fenor och fiskstjärt”, berättar Carruthers vidare.

Så här långt efteråt är det givetvis omöjligt att bedöma vad Frederick Carruthers såg, om han överhuvudtaget såg något alls. Men
historierna om sjö
jungfrur finns där, oavsett hur vi idag väljer att tolka dem. Dagens forskare menar att det rör sig om sälar eller sjölejon som sjömännen tagit fel på. Men den skeptiska inställningen är inte ny. I en kritisk artikel publicerad i Nebraskatidningen Lincoln Evening News den 4 april 1898 diskuteras en observation gjord mer än 100 år tidigare, i augusti 1725. Då skulle en hel besättning ha sett ”ett monster som rörde sig som en människa” och som hade ”vackra ögon, liten mun, en stor och platt näsa, mycket vita tänder och svart hår”. Monstret, som var nästan två och en halv meter långt, skulle också ha haft morrhår och händer och fötter som en ankas. ”Antagligen en säl eller ett sjölejon”, skrev tidningen i en kommentar.

 

Människoliknande varelse

Låt oss lyssna till några andra av de många vittnesmål som publicerades
i tidningarna under 1800-talet.

Den 15 september 1886 kunde läsarna av Minnesotatidningen Freeborn County Standard ta del av ett vittnesmål av hur några kanadensiska fiskare från Gabarus, Cape Breton, Nova Scotia, några dagar tidigare fått syn på ett lik i vattnet. När männen styrde mot kroppen för att ta upp den döde började ”liket” plötsligt röra på sig och, till deras stora överraskning, resa sig upp och titta på dem – för att sedan försvinna ned under vattenytan. Tidningen citerar lokaltidningen Cape Breton Herald: ”Strax efter dök det upp igen och tittade på dem, för att sedan åter försvinna. Ansiktet, axlarna och armarna liknade dem på en människa, medan de nedre extremiteterna liknade dem på en fisk. Baksidan av huvudet täcktes av långt hår, som manen på en häst. Färgen på huden var inte helt olik en människas. Det råder ingen tvekan om att den mystiska främlingen är vad som kallas en sjöjungfru och den första som observerats i vattnen kring Cape Breton.”

Bara några år senare gjordes ännu en iakttagelse på andra sidan Atlanten.

En händelse som uppmärksammades av Dakotatidningen Mitchell Daily Republican den 19 oktober 1890:

GettyImages-653756020.jpg

Många sjömän genom tiderna säger sig ha sett sjöjungfrur ute på havet.

 

”Ett intressant skådespel har nyligen kunnat ses på Orkneyöarna. Det är antagligen det första i sitt slag som kunnat bekräftas i modern tid. Så här skriver en korrespondent till en annan: ’Det som sägs vara en sjöjungfru har kunnat ses under några veckor vid speciella tidpunkter vid Southside, Deerness. Den är ungefär 1,80 till 2,10 meter lång, med ett litet svart huvud, vit nacke och en vit kropp med två armar. När den simmar uppför den sig precis som en människa. Då och då kommer den mycket nära stranden, där den verkar sitta på en sten som finns under vattenytan, och vinkar eller rör på sina händer. Många som tidigare har tvivlat på sanningshalten tror nu att det kan röra sig om en missformad säl.”

Nu var sjöjungfrur inte något nytt fenomen, utan de sågs redan av Christofer Columbus och år 1560 ska sju sjöjungfrur ha fångats utanför dåvarande Ceylon, där de dissekerades av en läkare som fann dem ”exakt lika människor”.

 

Spöklikt sken

Våren 1917 rapporterade flera tidningar att forskare funnit ett 4 000 år gammalt skelett med ”huvud, axlar och armar som från en kvinna”, medan nedre delen av kroppen var formad som en fiskstjärt med flera fenor.
Skelettet skulle ha hittats någonstans längs den kinesiska kusten och man undrar lätt var detta fantastiska fynd befinner sig idag.

Observationerna av människor med fiskstjärt har fortsatt också in i det 20:e århundradet. Den 19 augusti 1923 rapporterade Indianapolis Star hur fler än 100 fiskare och bönder i Saint-Gilles-Croix-de-Vie i Frankrike hade sett vad de trott var en sjöjungfru. Först att se sjöjungfrun var fiskaren Jules Cuesac, som höll på att lägga nät några kilometer från land då en ovanlig varelse dök upp ur vattnet 50 meter från båten. Enligt vad Cuesac sedan berättade för tidningen rörde det sig om en vacker sjöjungfru med blå ögon och grönt hår och med ett självlysande, spöklikt sken omkring kroppen. Fiskarens observation blev början på en rad liknande rapporter, men trots att en tidning skickade dit en av sina fotografer lyckades ingen fånga den vackra sjöjungfrun på bild. Enligt samtida tidningsuppgifter rådde det delade meningar om sjöjungfrun hade fiskstjärt eller inte eftersom hon aldrig visade hela kroppen ovanför vattenytan.

Sjöjungfru1480.jpg

Möte med en sjöjungfru på illustration från 1480.

 

Flera rapporter

Sommaren 1962 drabbades flera byar vid Irländska sjön av rena sjöjungfrufebern sedan en vacker rödhårig sjöjungfru observerats vid flera tillfällen. En jakt sattes igång, men utan resultat.

Annars var det nog 1800-talet som var sjöjungfruarnas bästa tid. Den 7 juli 1871 rapporterades en till och med från en flod i Texas. Varelsen hade ett vitt, människoliknande ansikte med stora svarta ögon och observerades från tre meters håll under tio minuter. Av kroppen i övrigt rapporterades inte mycket mer än att den var täckt av svarta och vita fläckar. Händelsen återberättades av en vän till ögonvittnet JB Maxey som gick till lokal-tidningen med historien. Den 18 april 1809 rapporterade Ohiotidningen Chillicothe Supporter hur flera män av ”otvivelaktig sannfärdighet” sett en kvinna med grönt hår sticka upp ur vattnet vid Sandside i Skottland.
I november 1819 rapporterade flera personer vid Derrigimlagh, Connemara, på Irland hur en sjöjungfru, när tidvattnet överraskat henne, kämpat för att ta sig ut på öppet vatten. Varelsen beskrevs som med en överkropp liknande en 16-årig flickas, med stora svarta ögon och med simhud mellan fingrarna.

Trots alla ögonvittnesskildringar får vi nog vänta på det första beviset för att dessa havets människor faktiskt finns annat än i vår fantasi.