Mannen som vägrade dö

Rasputin satte Ryssland i brand. Sedan sköts han i levern, njuren och tinningen. Men inget bet på mystikern som förtrollade ett helt kungahus.

Text: Text: Petter Karlsson
Foto: Getty Images, Shutterstock

Egentligen borde han strukit med redan tre år tidigare, när en galen kvinna, ärrad och näslös på grund av syfilis, stack honom i magen med en sylvass bajonett.

Men Rasputin var mannen som vägrade dö.

Som barn en illbattig bondpojke som alltid blev först misstänkt när ett får var försvunnet eller en höna stals i hans sibiriska barndomsstad. Som tonåring en pilsk, men lortaktig tjejtjusare som var känd i alla grannsocknar för sin jättelika lem. Som vuxen lika opålitlig, kvinnotokig och smutsig, men också med en karisma, ryktbarhet och makt som fick en hel nation att hålla andan.

Vad som hade hänt på vägen till maktens boningar i Sankt Petersburg visste bara Grigiorij Jefimovitj Rasputin (1869–1916) själv. För sina döttrar skulle han berätta om ögonblicket när Gud kallade honom att ge sig ut på leriga vägarna för att predika, ungefär som en gammaltestamentlig profet.

Det gick till en början sisådär. I hela sitt 50-åriga liv skulle Rasputin snava på orden, ungefär som han ofta snavade på kejsarpalatsets tjocka mattor med sina grova, oputsade stövlar.

Skägget var tovigt, håret stripigt, dialekten bred och hans bordsskick lämnade mycket övrigt att önska.

Och ändå ...

Kanske var det just denna jordnära, oförstördhet som fick den ryska tsarfamiljen att ta honom till sitt hjärta. Rasputin har gått till eftervärlden som en hänsynslös charlatan som idkade flitigare älskog än en strykarkatt, men det förklarar knappast hur han kunde omges av så mycket respekt, ömhet och beundran.


Högt uppsatta vänner


Att han var en kvinnokarl är otvetydigt. När han vid 34-års ålder nådde Sankt Petersburg för att studera teologi, men istället upptogs i de högsta av kretsar, var det framför allt kvinnorna som sjöng hans lov. Med sin milda stämma och intensiva blick tycktes han se rakt in i deras inre.
Rasputin omgiven av kvinnor
Rasputin verkar ha vunnit kunskaper om hypnos, vilket kan förklara en del av hans trollkraft. Han påstod att han under sina vandringar gått i lära hos shamaner och lamor som lärt honom telepati och att bota sjukdomar – en konst som många ögonvittnen påstod även kunde ske på långa avstånd.

Det var så han vann tsarinnan Alexandras gunst. Hon var från början en tysk prinsessa, gift med den vänlige, men lite sävlige Nikolaus II, av ätten Romanov.

Om tsaren var den försiktige, kylige, men inte särskilt slipade statsmannen, var hon den lättrörda romantikern som svärmade för religion och det övernaturliga. Detta förstärktes ytterligare när hon insåg att hennes enda son, den tilltänkte tronföljaren Alexej, drabbats av den sjukdom vars anlag ärvts från hennes släkting, drottning Victoria av England.

Blödarsjukan, alltså. Vid 1900-talets början något som måste behandlas med största försiktighet. En liten rispa, skråma eller smäll – och den lille prinsen riskerade att förblöda, eftersom hans blod inte ägde förmågan att koagulera.


Befriande sätt


Detta är också vad som händer när tsarfamiljen våren 1912 far på jakt på Polens sista uroxar.

När prinsen ska kliva ur en båt råkar han slå höften mot en av årtullarna. Det uppstår en inre blödning, febern stiger snabbt till 39,4 grader, pulsen skenar och den lille pojken bäddas likblek och jämrande ner i en säng.

– När jag dör vill jag att ni reser ett litet monument över mig i en park, viskar han med svag röst till sin mor, som inser att allt hopp snart är ute.

Om nu inte Rasputin kan utföra ett av de mirakel han i förtäckta ordalag talat om, när de hade honom på te i palatsen några månader tidigare?

Hon hade blivit presenterad för Rasputin av en väninna som påstått att den helige mannen instinktivt förstått hela hennes äktenskapliga misär med en impotent och alkoholiserad make.

Tsarinnans första intryck var visserligen dubbelt. Rasputin tycktes helt sakna respekt för överheten. Han klev bara rakt in i rummet i sina skitiga stövlar och kallade tsaren för ”lille far” och henne för ”mamma”.

Det var ovanligt och stötande. Men också, måste hon tillstå, en smula befriande.

Rasputin tycktes inte ha några andra gudar jämte sig än Jesus Kristus. Alla människor behandlade han lika, oavsett om de var kungar eller tiggare.

Rasputin tillsammans med Tsarfamiljen

Svåra plågor

Snart blev Rasputin tsarfamiljens favorit. De små prinsessorna älskade att leka med Rasputins döttrar, som nu anlänt från hans hemstad Pokrovskoje, och själv blev han en sorts blandning av psykoterapeut och biktfar.

I en värld där de politiska intrigerna frodades som mögel, kändes det förmodligen befriande med en människa som tycktes strunta i både makten och härligheten. Rasputin bar – tycktes det – på en sann och innerlig gudsrelation. Han förställde sig inte, hycklade inte och var en befriande kontrast till den etablerade kyrkans storvulenhet.

När tsarinnans desperata telegram anlände till Rasputin – berättade senare dottern Maria, som omsider hamnade i USA – gick han in i ett rum där han förvarade en liten ikon. Medan han bad om prisens tillfrisknande, tycktes han själv drabbas av svåra plågor.

– Det föreföll som pappa kämpade mot en oerhörd ångest. Jag var säker på att han skulle dö. Efter en evighet öppnade han ögonen och smålog.

Därefter reste han sig och begav sig omedelbart till postkontoret där han telegraferade till tsarinnan:

”Sjukdomen inte så allvarlig som man tror. Låt inte läkarna plåga pojken.”

Strax innan telegrammet anlände till Polen, påstår vittnen, slog prinsen upp ögonen, bad om mat och var till synes helt frisk. Febern hade gett vika, svullnaden likaså.


I stormens öga


Och även om läkarna hävdade att tillfrisknandet berodde på att hans mor inte längre smittade sonen med sin hysteri, hävdade hon själv att det var ett Guds under, utfört genom hans trogne tjänare Rasputin.

Denne påpekade också, vilket senare tolkades som en profetia, att ”tsarfamiljen ska leva i orubbat bo så länge han själv är i livet”.

Att helbrägdagörarens rykte nu snabbt växte i styrka är knappast förvånande. Ryssland hade alltid varit en nation där politiken gått i arm i arm med religionen och i Rasputin såg många, inte minst tsarinnan, en person som åter kunde sammankoppla kungamakten med folkviljan.

Relationen var nämligen minst sagt ansträngd. I Balkan mullrade ett krig som dagligen skördade många unga ryssars liv. I Sankt Petersburg morrade adeln över förlorade privilegier. Och någonstans borta i Schweiz satt en viss Vladimir Iljitj Uljanov, kallad Lenin, och bara väntade på ett tillfälle att få komma och införa proletariatets diktatur.

Om Rasputin gillade att vara mitt i stormens öga, så visade han det på ett underligt sätt. Att han rådde tsaren att avsluta kriget är dokumenterat, men i övrigt tycks han mest ha ägnat sig åt orgier och utsvävningar.

Det kan tyckas märkligt att en gudsman propagerar för fri sex och flitigt krökande, men på något vis lyckades han övertala sina lärjungar, främst kvinnor, att vägen till frälsning gick genom flitigt syndande. Ty hur skulle man kunna be Gud om förlåtelse, om det inte fanns något att förlåta?

En bisarr logik, kan tyckas. Men vad Rasputin predikade var också en sorts uppror mot den etablerade kyrkans tungsinne och ständiga tal om syndens straff. Han såg att många led under både själsliga och världsliga plågor, och predikade istället frihetens och glädjens evangelium: ”Älska Gud och gör vad du vill.”


Mordförsök och mord


Att denna moraliska tygellöshet och lättsinnighet hotade både kyrkans och politikens män är självklart. Det var nu som en ung munk, Iliador, som tidigare varit Rasputins lärjunge, i lönndom startade ett samfund vars främsta mål var att undanröja mystikern.

Till mördare utsågs sig självsvåldigt en kvinna, Chionja Guseva, som blivit galen när hon först bett Gud om att mista sin skönhet (som hon menade frestade både henne och männen omkring henne till synd), och därefter fått sitt ansikte förstört av syfilis.

Rasputin överlevde dock attentatet, trots att bajonetten hon valt stack ett djupt hål i hans mage. Kvinnan greps och hjärnan bakom det hela, Iliador, flydde till Sverige, utklädd till kvinna, och vidare till New York, där han omsider blev baptist, fick jobb som portvakt och spelade sig själv i den idag försvunna Hollywoodfilmen The last Romanovs och levde fram till 1952.

Att Rasputin måste röjas ur vägen var det många som ansåg. Att tsaren hade en spinndoktor, som samtidigt var sexprofet, pacifist och mystiker, var i högsta grad stötande. Både rojalister och revolutionärer fasade för att makten över det väldiga Ryssland möjligen låg i händerna på en obildad, måttlös och vettlös sektledare.

Den som slutligen samlade styrkorna var en ung adelsman, själv av ätten Romanov, Feliks Feliksovitj Jusupov, 29.

Han skulle själv kunnat ha varit Rasputins lärjunge. Feliks var sjuklig, känslig, romantisk och hade ytterst höga tankar om sin egen förträfflighet. Tillsammans med fyra sammansvurna beslöt han att lura Rasputin till sitt hem, där han förberett en meny med bakelser och vin proppfulla med dödligt gift.

Feliks Feliksovitj och hans fru Irina av Ryssland.
Flera skott


I sina memoarer Före exilen berättar Feliks att Rasputin mumsade i sig bakelserna och drack vinet, men utan att visa den minsta tecken på förgiftning.

– Jag började misstänka att han i själva verket var precis den helige gudsman som han själv påstod. Till slut måste jag hämta en pistol och skjuta honom.

Hur mordet sedan fullföljs bekräftas av de efterföljande polisförhören:
Skottet tar in hjärttrakten. Rasputin faller till golvet och landar på rygg på en isbjörnsfäll. Denna färgas röd av blodet som sprutar ur kroppen. För säkerhets skull känner Feliks efter Rasputins puls, men kroppen är till synes livlös.

Men en halv timme senare uppmärksammar Feliks en darrning i den ”dödes” kropp. Plötsligt slår Rasputin upp ögonen, kommer på fötter, skummande av raseri och vrålar:

– Feliks, Feliks, jag ska berätta allt för tsarinnan!

Rasputin tar nu stryptag på sin antagonist, som desperat fäktar för att komma loss, släpper honom plötsligt och börjar ragla ut mot gården. Feliks skjuter ännu ett skott, som träffar i ryggen.

När Rasputin vacklar till, rusar han fram och sätter ännu en kula, rakt i tinningen. Avslutningsvis måttar han en våldsam spark med sin stövel som trasar sönder Rasputins testiklar.

Nu borde Rasputin verkligen vara död. Men Feliks tycker sig märka att liket fortfarande lever och hämtar en batong klädd i gummi. Det är ett fruktansvärt vapen, väger två kilo och orsakar svåra skador i ansikten och på överkroppen. Bland annat hoppar ett av Rasputins ögon ur sin håla.

Först nu ansluter de andra bakom attentatet och forslar kroppen med bil till en bro, där den dumpas i floden Neva genom en vak i isen.

Mördarna avlivar därefter en hund för att kunna förklara skotten i natten och blodspåren på gården. Polisen är dem dock snabbt på spåren och snart grips Feliks och hans forne älskare Dmitrij.

Att den förtvivlade tsarinnan vill se dem avrättade för mordet på hennes favorit är självklart. Men tsaren tvekar. Han är hårt trängd av adeln och bolsjevikerna. Kanske är han också innerst inne glad över att hans hustru inte längre befinner sig inom Rasputins kraftfält. Istället för att dra igång en rättegång placerar han Feliks i husarrest på familjegodset, medan kumpanerna skickas som soldater till fronten.  


Skändar liket


Rasputin får till en början, genom tsarinnans försorg, vila i frid i en ståtlig grav i Sankt Petersburg. Men när Lenin och hans män omsider kopplar grepp om Ryssland, grävs liket upp för att forslas med lastbil, i en låda som annars används till att frakta pianon, till en mer undanskymd plats. Man fruktar att hans gravplats ska bli centrum för en martyrkult.

Men lastbilen får motorstopp i förorten Lesnoje. Några nyfikna skruvar av kistlocket, äcklas vid synen av det nu svartnade ansiktet, häller en dunk med bensin över liket och tänder på. Kroppen brinner i sex timmar.

19 månader senare, den 17 juli 1918, väcks den fängslade tsarfamiljen i sin exil, förs ner i en källare och avrättas med gevärskulor och bajonetthugg. Kropparna begjuts med svavelsyra och bränns. Det som återstår dumpas i ett gruvschakt.

Bland dem finns den lille prinsen Alexej, Rasputins specielle skyddsling. En månad senare skulle pojken ha fyllt 14 år.

Efter mordet på Rasputin flydde mördaren Feliks Jusupov och hans hustru Irina med ett brittiskt krigsskepp från Jalta till Malta.

Paret försökte sig på en kort och misslyckad karriär inom modebranschen i Paris. De blev dock åter förmögna när Hollywood 1932 gjorde filmen Rasputin och kejsarinnan och de kunde kräva ett högt skadestånd för att Irina framställts som en av mystikerns älskarinnor.

Feliks dog 1967 i exil i Frankrike. In i det sista visade han ingen ånger över sitt dåd.

 

Är du intresserad av historiska brott? Här kommer ett bra prenumerationserbjudande till dig!