Skrev lärjungen Judas ett hemligt evangelium? Blir man sinnessjuk om man läser den fasansfulla Necronomicon? Och vad är sanningen bakom Sions vises protokoll som Hitler gillade?

Text: Petter Karlsson
Foto: TT, Wikimedia Commons

Judas var i själva verket den ende aposteln som förstod Jesus budskap och upptogs till himlen i ett skinande moln. Under Antarktis bor en uråldrig ras som kallas De äldre och vill förslava mänskligheten. En sionistisk konspiration planerar i lönndom ett judiskt maktövertagande av hela jorden. För 75 miljoner år sedan fördes våra förfäder hit från en fjärran galax av en ond rymdkejsare och hjärntvättades i biografer på nuvarande Hawaii och Kanarieöarna. Och så vidare…

För det finns böcker och författare med ambitionen att kullkasta hela vår världsbild. Fria skönlitterära fantasier? Eller i själva verket historiska dokument som av olika anledningar blivit bortglömda, gömda eller bannlysta?
Ja, därom tvista de lärde – i vissa fall sedan århundraden. Ta exempelvis Necronomicon av den galne araben Abdul Alhazred. På 700-talet genomkorsade han Egyptens och Babylons öknar. Under den tio år långa resan påträffade han en namnlös stad. Där fanns spår och skrifter som härstammade från en forntida civilisation, långt före människans. Någon gång i det förflutna, förstod Abdul Alhazred, hade en mäktig, icke-mänsklig ras anlänt till jorden från en fjärran galax. Ett av dessa onda väsen – Cthulhu – vilar fortfarande någonstans i Antarktis. Genom att utföra urgamla riter kan han och hans likar åter väckas till medvetande – med risken att de förslavar hela jorden.

En bok med mystiska symboler på omslaget

 

 

Okända språk
Det var vid nedtecknandet av denna vetskap som Abdul Alhazred sakta gled in i en sinnessjukdom. Samma risk löper den som läser hans verk Necronomicon, uppger författaren Howard Phillips Lovecraft (1890–1937), som under sin korta men intensiva karriär skrev ett stort antal berättelser som lutar sig mot Cthulhumyten. Det är bara ett problem: Necronomicon har förmodligen aldrig existerat i verkligheten.

När Lovecraft – en gänglig, blek redaktör från Providence, Rhode Island, inte långt ifrån Stephen Kings och Edgar Allan Poes hemtrakter – slog igenom i skräckmagasin som Weird Tales blev Necronomicon snabbt en kultbok. Lovecraft nämnde den så ofta att de flesta antog att den verkligen var ett bortglömt historiskt verk.

Ett genialt berättargrepp, förstås. Genom att hänvisa till en källa som ingen längre kunde kontrollera lyckades han skapa en illusion av att det han skrev hade verklighetsbakgrund. Lite av samma trick som J R R Tolkien körde i Sagan om ringen, när han citerade urgamla diktcykler och sånger skrivna på okända språk som han själv skapat, alltså.


Gör en galen
För även böcker som inte ens existerar har visat sig äga en sällsam kraft.
Temat dyker upp hos moderna författare som J K Rowling, som fyller Hogwarts bibliotek med fiktiva böcker, typ The monster book of monsters. Eller Deborah Harkness, som i Alla själars natt (2011) låter en forskare finna ett alkemistiskt manuskript kallat Ashmole 782 och därmed släpper lös ondskefulla krafter. Eller Scarlett Thomas Slutet på mr Y (2006), där en roman med samma namn förmår döda sin läsare.

Men greppet fanns redan i Kungen i gult – en teaterpjäs så hemsk att den gör åskådaren galen i en novellsamling med samma namn av Robert W Chambers från 1895, den statsfientliga Boken som George Orwell hänvisar till i 1984 och Gräshoppan släpar sig fram som är en förbjuden alternativ historieskrivning i Philip K Dicks roman Mannen i det höga slottet (1962).

Att man kan bli halvt vettskrämd av en mystisk bok som bara finns omnämnd i en annan bok är förstås både förbryllande och fascinerande. Än märkligare är kanske verk som Sions vises protokoll och den så kallade Scientologbibeln – böcker som bevisligen existerar och blivit ideologiska hörnstenar men vars äkthet är omöjlig att bevisa.

Sergej Nilus' bearbetning  av Sions vises protokoll från 1905..

Sergej Nilus' bearbetning av Sions vises protokoll från 1905.

 


Ockulta riter
Samma kraft tycks även finnas i Anton LaVeys Den sataniska bibeln, som skrevs 1969 i kölvattnet av Rosemarys baby. Dess ockulta riter har aldrig klarat ett vetenskapligt test, men den har till dags dato ändå sålt i över en miljon exemplar.

Så kan en bok verkligen kallas falsk om dess läsare bevisligen tror på innehållet? Och vad vet vi egentligen om vare sig Sagan om ringen, Kungen i gult, Slutet på mr Y eller Necronomicon?

Tolkien antydde hela sitt liv att han blott hade återupptäckt en historisk sanning som legat dold i årtusenden – att Midgård kanske ändå hade exi-sterat en gång med sina riddare, drakar, alver och trollkarlar. Lovecraft erkände i sin tur aldrig att Necronomicon blott fanns i hans eget huvud. Snarare eldade han stillsamt på myten om att Abdul Alhazreds öde kunde drabba envar som återfann och läste manuskriptet.

Och vad säger att det rent av inte fanns ett exemplar i hans egen bokhylla i den dystra trävillan på 10 Barnes Street i Providence? Eller att det en dag dyker upp igen i något antikvariat och väcker liv i onda varelser på havsbotten? 

Publicerat